8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. Nu gällande bestämmelser rörande skogarna, hörande till kronohemman och krononybyggen med stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen, återfinnas i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å. viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Denna förordning, som är ändrad genom förordningen den 14 juni 1929 (nr 172), har numera betydelse allenast för nyssnämnda under stadgad åborätt upplåtna kronoegendomar. 1915 års förordning är byggd på principerna om uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Avverkning av barrträd för annat 'ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov får bedrivas endast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Detsamma gäller lövträd ovan odlingsgränsen. Beträffande sättet för utsynings verkställande stadgas, att utsyning skall ske enligt avverkningsplan. Härvid skall skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmàga.. Handhavandet av förordningen ankommer i huvudsak à jägmästarna i de revir, där skogarna äro belägna, samt dem underlydande domänverkspersonal. " Beträffande skogarna å kronohemman, som inuehavas med stadgad åborätt, i rikets övriga delar gälla föreskrifterna i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket kap. VI. J ämväl skogar, lydande under denna förordning, stå. under uppsikt av skogsstatens tjänstemän. Åborna äga - förutom till husbehov - företaga avverkning allenast efter en av domänstyrelsen fastställd hushållningsplan. Med avseende å de enskilda skogarna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och ldre socknar av Kopparbergs län gäller lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilken lag gäller från och med den 1 januari 1934 till och med den 31 december 1943. Rörande de enskilda skogarna i övriga delar av landet återfinnas föreskrifter i skogsvår-dslagen den 15 juni 1923 (nr 212). 1932 års lappmarkslag, genom vilken 1915 års förordning upphörde att gälla beträffande de med sistnämnda lag avsedda skogarna, utgår från att utsyning enligt avverkningsplan som regel skall erfordras för avverkning. Vissa lättnader i utsyningsförfarandet medgivas dock särskilt i fråga om avverkning av lövskog samt av yngre barrskog. Principen om uthålligt skogsbruk är bibehållen, men bestämmelser hava upptagits, avseende att möjliggöra större virkesuttag än dem, vilka kunnat ske enligt 1915 års förordning. Bestämmelserna taga i första rummet sikte på att övermogen och skadad skog icke skall behöva mot ägarens vilja kvarhållas annat än där sa är erforderligt ur skogsvàrdens synpunkt. Föreskrifter med skyldighet att vidtaga atgärder för återviixtens friimjando äro jiimvlil in
