Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 9 "Lika med jordbrukskreditutredningen och på de av utredningen anförda skäl anser jag, att genomförandet av en konvertering, varom här är fråga, medelst reguljära åtgärder från de kreditinstitutioners sida, vilka hava hand om den- nuvarande sekundärbelåningen, svårligen skulle kunna åstadkommas. Iiksom utredningen håller jag före, att den för närvarande lämpligaste formen för frågans lösning är, att en statlig lånefond bildas, för vars handhavande särskilda regler fastställas. Fonden synes kunna benämnas statens sekundärlånefond för jordbrukare. Mot fondens förvaltning av riksgäldskontoret, på sätt jordbrukskreditutredningen föreslagit, har jag ej funnit anledning till erinran. Vad angår den föreslagna organisationen av låneverksamheten hava, såsom framgår av de avgivna yttrandena, meningarna härutinnan varit delade. Bland de nackdelar en enligt utredningens förslag anordnad organisation ansetts medföra har i yttrandena med särskild styrka framhållits dels den bristande enhetlighet, som komme att vidlåda handläggningen av låneärendena, och dels den intressekonflikt vid långivningen, som kunde uppkomma hos låneförmedlare, vilka själva bedreve utlåning mot sekundära säkerheter, och som kunde tänkas föranleda att vissa mera riskfyllda krediter överflyttades på fonden. I förstnämnda hänseendet må erinras, att det givetvis ligger stor vikt uppå, att låneansökningarna underkastas en enhetlig prövning. Då emellertid en av den föreslagna nämndens främsta uppgifter skall vara att tillse, att lånefrågorna bliva föremål för ett likartat och enhetligt bedömande från de olika låneförmedlarnas sida, torde anmärkningen icke böra tillrnätas någon större betydelse. Nämnden saknar enligt förslaget icke heller möjligheter vare sig att utöva kontroll eller att vidtaga rättelse, där så finnes påkallat. Jämförelsen med Svenska bostadskredit- kassan i förevarande avseende synes ej övertygande. De låneärenden, låneförmedlarna få handlägga, torde komma att som regel avse lägre belopp och sammanlagt utgöra ett vida större antal än dem bostadskreditkassan har att pröva. Beträffande de uttalade farhågorna för en intressekonflikt vid långivningen hos vissa låneförmedlare, som skulle kunna tänkas medföra menliga verkningar för staten, synas dessa vara överdrivna. I förslaget har skapats viss garanti mot en ur statens synpunkt icke önskvärd långivning genom bestämmelsen att i behandlingen av låneärenden skall deltaga ett ombud för statsverket, mot vars mening lån ej må beviljas. Vidare kan och bör nämnden givetvis utöva uppsikt över låneförmedlarnas handlande i förevarande hänseende. Visar sig någon låneförmedlare mindre lämplig i denna sin egenskap, bör han naturligtvis skiljas från uppdraget. På grund av vad sålunda anförts och då de skäl, jordbrukskreditutredningen iövrigt åberopat till motivering av sitt organisationsförslag, synas bärande, har jag ansett mig böra biträda detsamma. De av jordbrukskreditutredningen behandlade spörsmålen om räntegottgörelse till staten för medel, som placerats i lånerörelsen, om den utlåningsränta, som skall tillämpas i fråga om lån från fonden, om sättet för bestridande av förvaltningskostnaderna samt om avsättning av medel till en säkerhetsfond för mötande av eventuella kapitalförluster äga ett visst samband med varandra och kunna därför lämpligen upptagas till gemensamt övervägande. Utredningens förslag i dessa delar, särskilt vad angår den föreslagna säkerhetsfonden, har i yttrandena föranlett vissa erinrmgar, vilka enligt min mening icke sakna fog. Därvid bör främst uppmärksammas, att med säkerhetsfonden avses att täcka uppkomna kapitalförluster men däremot icke ränteförluster. Dessa senare förluster liksom ock sådana
