10 Jordbruksutslwftets utlåtande Nr 71. kapitalförluster, till vilkas gäldande säkerhetsfonden ej förslår, tänker sig utredningen närmast skola täckas med skattemedel. Uppenbarligen får vid dæsa förhållanden anordningen med en säkerhetsfond ett minskat värde. I likhet med statskontoret anser jag, att uppläggandet av en dylik säkerhetsfond icke är motiverat. Uppkommande förluster torde, om så blir erforderligt, få täckas i samma ordning som i dylikt fall tillämpas beträffande statens övriga utlåningsfonder, nämligen genom anslag å riksstaten. Jämväl i övrigt biträder jag statskontorets uppfattning, att någon giltig anledning icke finnes att i budgettekniskt avseende behandla förevarande fond annorlunda än andra liknande fonder. Riksgäldskontorets räntekostnader för de länemedel, som investerats för fonden, torde sålunda böra bestridas på samma sätt som räntan å statsskulden i övrigt. Till täckande av förvaltningskostnaderna torde, i överensstämmelse med vad som exempelvis gäller beträffande egnahemslånefonden, böra upptagas anslag under nionde huvudtiteln. En följd av denna anordning är å. andra sidan, att avkastning av fonden bör redovisas såsom inkomst under särskild inkomsttitel i riksstaten. Vad angår den ränta, som låntagarna skola betala, biträder jag utredningens förslag, innebärande att densamma bör för varje lån bestämmas vid länets beviljande och därefter oförändrad gälla under hela lånetiden. Räntefoten torde böra för varje budgetår beträffande de lån, som därunder beviljas, fastställas av Kungl. Maj:t. Dess beräknande synes, i anslutning till vad riksgäldsfullmäktige anfört, böra ske med hänsyn tagen till medelräntan under nästföregäende budgetår för statens upplåning mot obligatier ner. I överensstämmelse med utredningens förslag torde emellertid - på grund av statens utgifter för de med lånerörelsen förenade förvaltningskostnaderna - utlåningsräntan böra överstiga sagda medelränta med en halv procent. Om omständigheterna därtill föranleda torde hinder icke böra möta för Kungl. Maj:t att fastställa en ännu något högre räntefot. Under de första åren av låneverksamheten, till dess erfarenhet rörande densamma vunnits, torde anledning dock icke föreligga att tillämpa annan räntesats än den enligt angivna grunder lägsta möjliga. Skulle förhållandena gestalta sig sålunda, att en sänkning av räntan finnes påkallad, torde, på samma sätt som beträffande utlåningsräntan vid andra statens utlåningsfonder, frågan få underställas riksdagen. Beträffande redovisningen av i lånerörelsen inflytande medel torde böra stadgas skyldighet för låneförmedlare och lånebiträden att ofördröjligen inleverera uppburna räntor och amorteringar till nämnden. Det torde böra aligga nämnden att till riksgäldskontoret redovisa inlevererade medel före januari månads utgång varje år. I avbidan på dylik redovisning böra medlen hållas insatta å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto. På enahanda sätt bör förfaras med sådana medel, vilka nämnden mottager från riksgäldskontoret och vilka ej omedelbart erfordras i lånerörelsen. Hedel, vilka låneförmedlare mottager från nämnden. böra. i avbidan på deras användning för med dem avsett ändamål, insättas ä postgirokonto. De bestämmelser, som sålunda föreslås skola gälla, innebära icke något avsteg från den av jordbrukskreditutredningen uttalade, av mig såsom riktig befunna principen, att láneverksainlmtvn skull i giirligaste mån hära lig själv. Möjligheten att hltrvidlag följa ut\'eokliiu.zmi förellnnesi lika bög grad enligt det av mig förordade som enligt utredningens förslag. Enär i några yttranden uttalats tv:-ksamhet. huruvida lån från fonden bör beviljas i sådana fall, da med länet ej avses att omlilggn redan erhållna krediter. vill jag framhålla, att enligt min numing hinder ej bör möta att i dylika fall bevilja lan. Att den föreslagna lijltlpaktimum i främsta rum
