Jordbruksutskotiets utlåtande Nr 71. 15 Svensson har till stöd för sin mening anfört: 1 stora delar av landet vore skogen av avgörande ekonomisk betydelse för jordbrukarna. Detta gällde icke endast Norrland utan även betydande delar av Småland, Värmland, Västmanland och Dalarna samt i viss utsträckning andra landskap. I dylika trakter av vårt land vore jordbrukarna ofta mera beroende av inkomst från skogen än från den odlade jorden. varav även framginge, att egendomarnas skogsvärde vore av minst lika stor betydelse som jordvärdet. Att rotvärdet å. växande skog kunde variera starkt vore riktigt, men a andra sidan torde detta värde sett på längre sikt kunna anses i stort sett ganska konstant. Vad beträffade risken vid belaning av skog, som brukades i förening med jordbruk, vore denna enligt reservantens mening icke större än vid belåning av jord, om behöriga säkerhetsåtgärder vidtoges. Iiksom det låge i jordbrukarens intresse att väl hävda sin jord, vore det i hans intresse att vårda skogen, för att denna skulle ge så god och varaktig avkastning som möjligt. Om motsatsen konstaterades, borde och mäste ett lån uppsägas, vare sig belåningsvärdet utgjordes av jord eller skog. Att skog i och för sig icke skulle vara ett lämpligt objekt för långfristig kredit kunde reservanten för sin del icke finna. Snarare borde skogen med sin långa omloppstid vara särskilt lämpad som xmderlag for dylik kredit. Genom en fördelaktig låneform skulle möjligheter öppnas framförallt för de mindre jordbrukarna att låta skogen växa till dess den mest lämpliga avverkningstiden vore inne, och dä skogen vore en av vårt lands värdefullaste naturtillgångar, vore detta en fördel, som icke borde underskattas vare sig ur den enskildes eller ur det allmännas synpunkt. Kostnaden för övervakning i samband med skogsbelaning torde icke behöva bli avsevärd, då redan nu en allmän uppsikt enligt skogsvårdslagen ägde rum. För vinnande av ökad trygghet torde även utan olägenhet kunna föreskrivas skyldighet att brandförsäkra belånad skog. Utan att möjlighet bereddes att som grund för belåning medtaga skogsvärdet skulle stora grupper av vårt lands jordbrukare gå miste om de fördelar i kredithänseende, som föreliggande förslag vore avsett att bereda dem. Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att de biträdde jordbrukskreditutredningens ståndpunkt beträffande belåning av växande skog och sålunda avstyrkte det av herr Svensson framförda förslaget. Sveriges allmänna lantbrukssällskap har däremot förklarat, att sällskapet anslöte sig till den mening, som kommit till uttryck i herr Svenssons yttrande. Departementschefen har anfört följande: 1>Vad jordbrukskreditutredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt anser jag icke kunna frånkännas giltighet, även om beaktansvärda skäl tala jämväl för den av reservanterna framförda meningen. Särskilt synes det av utredningen påpekade, av reservanterna vitsordade förhållandet, att rotprisen för skog äro underkastade starka växlingar, i förevarande hänseende böra tillmätas betydelse. Det torde visserligen vara riktigt, att, såsom reservanterna framhållit, värdet å växande skog, sett på längre sikt, är ganska. konstant. Men om. å andra sidan, låntagaren under tider av vikande skogspriser drabbas av ekonomisk misär, lärer det icke kunna undgås, att fonden tillskyndas avsevärda förluster, därest i belåningsvärdet inräknats jämväl värdet å skogen. På grund av vad sålunda an
