18
digt, hur det materiella intresset ligger visst folk om hjertat; men är väl jag, som skall hetas lefva i det ideella, lyckligare? — Utan tvifvel. Skulle väl jag mot Minervas mage vilja byta detta strålande riksbeprydda bröst? — Den enda krämpa, hvaröfver jag med skäl kan klaga, är mina dåliga tänder, hvilken härleder sig derifrån, att jag är uppfödd i ett hus, der man lika litet äter, som man hör eller tål talas om rågbröd eller barkbröd; men hinner jag lefva till nästa riksdag, hoppas jag nog de beskedliga representanterne — de måste bli beskedliga! — bestå mig ett parti löständer på samma fång som nya hästskor och sablar åt Hästgardet, i stället för de under dessa oroliga dagar utnötta och sönderhuggna — men, hvem kommer der? — Skall jag tro mina ögon? — Hur vågar väl Freja, det gemena stycket, nalkas dessa heliga trakter? — — Om jag nu skulle passa på och ge henne för alla de gemena sottiser, hvarmed hon öfverhopat mig; alla de lögner hon utspridt på bekostnad af min menlöshet. — —
FREJA
(inkommer hastigt, öfverraskad vid äsynen af Statstidningen).
Hvad ser jag! Hennes Nåd här så bittida på morgonen! — Jag trodde, att Hennes Nåd blott höll sig ute om aftnarna.
STATSTIDNINGEN
(förargad).
Ja så, du trodde det verkligen, ditt odjur?
FREJA.
Förmodligen tar sig Hennes Nåd litet motion för giktens skull? -— Har den nu äfven dragit sig
