MINERVA.
Kommer ni då ej ihåg, med hvilken rastlös ifver den utomordentlige Embetsmannen tillförene höll tummen på de fördömde oppositionisternes ögon? Och nu, då denna rastlösa ifver så väl hade varit af nöden, har han låtit allt passera, utan att våga sätta Indragningsmaktens snörlif på en enda af de uppösande Liberalisterne.
FRÄMLINGEN.
Om förlåtelse! Men var det ej frun sjelf, som för någon tid sedan förehöll honom denna rastlösa ifver, under försäkrandet att dessa indragnings-åtgärder stärkte den liberala Pressens kredit? Plär ni då understundom äta upp ert eget minne? —
MINERVA
(något förlägen).
Ack, min bästa herre, ni förstår icke finessen i allt det der —
FRÄMLINGEN
(enfaldigt).
Jo, jo men — det kan nog hända det; men efter vi nu kommit att språka på allvar, var af den godheten och säg mig, hvad frun har i de öfriga flaskorna?
MINERVA
(tar fram en annan).
Ja, min herre, här ser ni en med bäska droppar uti. — Läs på etiketten, så finner ni att den är tillagad för Stockholms Stads Consistorium.
FRÄMLINGEN.
I anledning af Wesleyanska frågan kan jag förmoda — Jag har haft det nöjet, att smaka på dropparne, och måste medge, att det äro de bästa, som någonsin kommit från er officin.
