44
AFTONBLADET och DAGL. ALLEH.
Hur sad' min herre?
FRÄMLINGEN
(skriker dem i örat).
Skall jag säga om det?
AFTONBLADET och DAGL. ALLEH.
Ts! Tror ni er ha någon af Manilla-folket framför er?
FRÄMLINGEN.
Nej, gubevars! Hela verlden vet ju att herrarne på intet vis äro stumme; men si, döfheten är något helt annat och kommer naturligtvis af de bullrande ångmachiner, hvarmed Herrarnes Press går; men, för att återgå till ämnet, tror jag likväl, att Nerman, om han ej är något utmärkt i det goda, ej heller till den grad är utmärkt i det onda, att hela Oppositions-pressen derföre borde falla på hans nacke.
FREJA.
Och en styf nacke har han i sanning, hvarföre han också satt sig på »sina höga hästar», ehuru han ej kan rida på annat än ord.
DAGL. ALLEH.
(sätter näsan i vädret).
Och hvarigenom har han dokumenterat sin skicklighet? — En simpel ofrälse kommer hit och skuttar öfver oss allesamman.
FRÄMLINGEN.
Aha! Jag begriper nu — Han är ofrälse — Herrskapet har ganska rätt: det är blott Frälset, som får sitta på höga hästar.
