riktigt begär efter dem. Han var så trött av det djupa svårmod och den mörka sinnesförfattning, som nu en månad tyngt honom, att det hade blivit honom ett behov att få andas ut i en annan värld, om också endast för en minut, och oaktat den smutsiga omgivningen stannade han med en angenäm känsla i ölstugan.
Värden var i andra rummet, men kom ofta ned i skänkrummet, som låg några trappsteg lägre. Hans eleganta smorläderstövlar med breda, röda kanter stucko framför allt i ögonen. Han hade på sig en rock utan ärmar och en nedsmord atlasväst, var utan halsduk och hela hans ansikte sken liksom av olja. Bakom disken stod en fjortonårig pojke och en ännu yngre passade upp. Där stodo uppskurna gurkor, rostat bröd och fisk, skuren i små bitar, och allt detta spridde en vämjelig lukt i rummet. Det var outhärdligt kvalmigt därnere. Allt var så genomdränkt av brännvinsångor, att man kunde bliva yr i huvudet bara därav inom några minuter.
Man möter understundom personer, till och med alldeles obekanta, som intressera oss vid första åsynen, helt egendomligt och plötsligt, ännu innan ett ord blivit växlat. Ett dylikt intryck gjorde på Raskolnikov den gäst, som satt avsides och tycktes vara en avskedad ämbetsman. Den unge mannen påminde sig sedermera detta intryck och tillskrev det till och med en anande förkänsla. Han såg oupphörligt över till ämbetsmannen, kanske även för att denne också alltjämt stirrade på honom; man kunde märka, att han gärna inlåtit sig i ett samtal. De övriga personerna i krogrummet, värden icke undantagen, lade han knappt märke till, liksom uttråkade de honom. Han betraktade dem nästan med en anstrykning av förakt, såsom folk av lågt stånd och ringa utveckling, med vilka det icke lönade att tala. Han kunde väl redan vara över femtio år gammal, var medelstor och undersätsig; hans hår började gråna, han var mycket flintskallig och hade ett av flitigt drickande pussigt, gulgrönt ansikte med svullna ögonlock, under vilka ett par små, men livliga, rödstrimmiga ögon framglänste. Han hade något mycket egendomligt hos sig; hans blick var full av liv, förstånd och klokhet, men på samma gång voro även tecken till vansinne skönjbara. Han var klädd i en gammal, alldeles söndertrasad svart rock med felande knappar; en av dem satt fast med några trådar och den hade han knäppt ihop för att så till sägandes bevara skenet. Under nankinsvästen såg man ett alldeles hopskrynklat, smutsigt och nedspillt skjortbröst. Ansiktet var rakat, men tämligen länge sedan, så att den grå borsten stack fram snart sagt överallt. I sitt sätt hade han något solitt ämbetsmannaaktigt, men han var städse
