på nästa gata, återfick han väldet över sig själv. Då han såg upp, märkte han, att han stod utanför ingången till en ölstuga. Två druckna karlar trädde just nu ut ur dörren och raglade uppför trappstegen, under det de ömsesidigt stödde och överöste varandra med okvädinsord. Utan att länge besinna sig gick Raskolnikov ned. Han hade aldrig förut varit på någon ölstuga, men nu överfölls han av en svindel och en brännande törst plågade honom. Han ville gärna dricka en klunk öl, dess hellre, som han trodde, att den kroppsliga svagheten härrörde från hans tomma mage. Han satte sig i en mörk och smutsig vrå vid ett nedsölat bord, begärde öl och drack girigt ur det första glaset. Han kände sig genast bättre och hans tankar blevo klarare. »Lappri alltihop», sade han, då han ånyo kände sig bättre till mods, »alls ingen orsak att bliva upprörd för, bara en fysisk svaghet! Ett glas öl, en bit bröd — och genast bliva tankarna och förnuftet klara och viljan stålsatt! O, så eländigt allting är!...» Men oaktat dessa föraktfulla utgjutelser hade hans uppsyn redan blivit gladare och det var med ett visst intresse samt liksom hade han blivit befriad från en fruktansvärd börda, han började taga de innevarande personerna i ögonsikte. Men allt detta oaktat kände han med sig, att även denna hans mottaglighet för det bättre endast var sjuklig.
I källaren funnos nu endast några kvar. Utom de två druckna, som han mött på trappan, hade en hel hop gått sin väg, en fem, sex män och en kvinna med en dragharmonika. De som sutto kvar voro: en till hälften berusad småborgare, hans kamrat, en stor, tjock karl med grått skägg, vilken somnat in alldeles drucken på bänken. Då och då sträckte han liksom yrvaken ut armarna, knäppte med fingrarna och höjde upp överkroppen, dock utan att resa sig från bänken, allt under det han bemödade sig att sjunga något rimmat sammelsurium. Men ingen gav akt på honom, hans tystlåtne kamrat såg till och med fientligt och misstroget på honom. Ännu en person satt där, han såg ut som en avskedad ämbetsman; han hade satt sig avsides, läppjade då och då på glaset och såg sig omkring. Även han var tämligen påstruken.
II.
Raskolnikov var icke van att se mycket folk omkring sig
och undvek såsom redan sagts varje sällskap, i synnerhet på
sista tiden. Nu väcktes en ny känsla till liv inom honom, han
kände sig plötsligt dragen till människor, ja, han kände ett
