också Sossimov om, hur det står till med dig, han borde förresten för längesedan varit här, ty klockan går redan på tolv. Men ni, Nastenka, se efter, medan jag är borta, om han behöver dricka eller dylikt ... Jag skall genast själv säga till Paschenka, vad som behövs. Farväl nu så länge!»
»Paschenka kallar han henne! Åh, din listiga skälm!» sade Nastaszja och såg efter honom. Därpå sprang hon ned för att lyssna på, vad han väl hade att säga värdinnan; man såg väl på henne, att hon var alldeles förtrollad av Rasumichin.
Knappt hade hon stängt dörren bakom sig, förrän den sjuke kastade av sig täcket och sprang upp liksom vansinnig. Han hade med brinnande otålighet väntat på den stund, då de skulle gå sin väg, för att genast uträtta något. Men vad? Vad skulle han egentligen göra? ... han hade åter glömt allt! Herre Gud! Säg mig bara en sak — ha de reda på allt eller känna de ännu inte till något? Tänk om de skulle känna till alltsammans och endast ställa sig så, som de inte veta något, bara narra mig, medan jag ligger — och om de så plötsligt komma att säga, att allt för längesedan är bekant och att de bara hade låtsat så ... Men vad var det, jag ville göra? Att jag alldeles glömt det! ... just nyss visste jag det och nu är det alldeles borta ...»
Han stod mitt i rummet i pinsam ovisshet och såg sig omkring; han gick till dörren, öppnade den, lyssnade — nej, det var ingen där. Slutligen, liksom kom han att tänka på något, skyndade han till hörnet, där hålet var under tapeten, såg efter, stack ned handen, for omkring med den — men det var icke heller det. Han gick till kakelugnen, öppnade den och letade i askan: riktigt, trasorna av byxorna och slamsorna av den sönderslitna fickan lågo ännu, där han hade kastat dem — ingen hade således sett efter därstädes! Nu kom han ihåg strumpan, om vilken Rasumichin nyss förut talat med honom. Riktigt, där ligger den i soffan under täcket, men så sliten och smutsig, att Sametov naturligtvis icke hade kunnat se något på den.
»Ha? Sametov! ... Poliskontoret! ... Varför kallade man honom till kontoret? Var är kallelsen? Ack ... jag misstar mig, det var då! Det var också därför jag såg på strumpan och nu ... nu är jag sjuk. Men varför var Sametov här? Varför har Rasumichin fört hit honom?» mumlade han ånyo och sjönk tillbaka ned på soffan. »Hur är det nu? Yrar jag fortfarande eller är jag vid mina sinnen? Det tyckes mig, som vore jag vid fullt förstånd ... Ah, nu kommer jag ihåg: fly, hastigt fly, ovillkorligt fly! Ja ... men vart? Var äro
