Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»I morgon skulle jag ännu vilja låta honom ligga, förresten, en smula ... nå, vi få väl se.»

»Ack, det var skada! I dag inviger jag min nya bostad, det är bara några steg härifrån, om han ändå kunde få vara med på det! Bara på soffan mitt ibland oss! Du kommer väl, hoppas jag?» vände Rasumichin sig plötsligt till Sossimov — »glöm inte det, du har lovat.»

»Gärna för min skull, litet senare kanske. Vad bjuder du på då?»

»Inte något särskilt, te, brännvin, sill — det är bara mina närmaste bekanta, som komma.»

»Vilka då?»

»Alla från den här trakten och nära på idel nya — min gamle onkel kanske undantagen, men också han är ny — kom hit först i går för affärer. Jag ser honom kanske en gång vart femte år.»

»Vad är han för en?»

»Han har vegeterat hela sitt liv som postmästare — får nu pension, är sextiofem år gammal, obetydlig ... jag tycker om honom förresten. Och så kommer Porphyrius Petrovitj, undersökningsdomaren vid härvarande polisrätten, honom känner du ju ...»

»Han är, tror jag, släkt med dig till och med?»

»På mycket långt håll; men vad är det för ena sura miner du gör? Aha, ni var ihop och grälade en gång, du kommer då kanske inte för hans skull?»

»Vad bryr jag mig om honom ...»

»Ja, det är rätt. Och så några studenter, en lärare, en ämbetsman, en musiker, en officer, Sametov ...

»Men säg mig då, hur har du kommit tillsammans med Sametov, vad har du väl för gemensamt med en sådan?»

»Ah, vad ni äro fordrande med edra principer! Ni rida på principer som på fjädrar och kunna inte röra er fritt. Efter min åsikt är det den riktigaste principen: Är människan god, så är jag nöjd. Sametov är en präktig karl.»

»Och värmer sina händer.»[1]

»Nå, och värmer sina händer ... vad gör det, det spottar jag åt! Vad är det med det, att han värmer händerna?» skrek Rasumichin plötsligt och blev häftig; »har jag kanske berömt honom för det, att han värmer händerna? Jag sade, att han var god i sitt slag! Om man skulle beakta en från alla sidor, hur många goda människor skulle man väl finna då? Jag är övertygad om, att man strängt taget på sin höjd bara

  1. D. ä. låter muta sig, har olagliga biinkomster.
117