skulle vilja ge en stekt lök för mig och alla mina inälvor och det ändå bara, om man fick dig i mellangift.»
»Det är för litet, jag ger två bara för dig.»
»Och jag bara en för dig! Var så kvick du vill! Sametov är ännu mycket grön av sig, jag skall först stuka till honom litet, man måste locka honom till sig, men inte stöta honom ifrån sig. Med en ung människa får man lov att vara dubbelt försiktig; stöter man honom ifrån sig, så blir han inte bättre för det. Åh, ni principmänniskor, ni förstå ingenting! Ni kunna inte värdera folk och göra er bara dumma själva ... Och om du vill veta, så ha vi till och med ett gemensamt intresse —»
»Det ville jag just veta!»
»Historien med målaren ... Vi skola nog få honom fri! Förresten behöva vi nu egentligen inte hysa några vidare bekymmer därför, saken är påtaglig. Vi skola bara släppa på litet mera ånga.»
»Vad är det för en målare?»
»Vad, har jag inte talt om det för dig? Åh, det var sant, du fick bara reda på början ... du vet väl, historien om mordet på den gamla pantlånareänkan ... nå, det är en målare, som är invecklad i den nu också.»
»Mordet kände jag till förrän du och intresserar mig till och med för det ... åtminstone till en del ... av en särskild orsak ... jag läste om det i tidningarna! Men ...»
»Lisaveta har man också slagit ihjäl!», brast Nastaszja lös, i det hon vände sig till Raskolnikov. Hon hade stått vid dörren hela tiden och lyssnat till samtalet.
»Lisaveta?» mumlade Raskolnikov knappt hörbart.
»Ja just, Lisaveta, hon som gick omkring och sålde i husen, har du glömt henne? Hon har varit här många gånger. Hon lagade till och med en skjorta åt dig en gång.»
Raskolnikov vände sig mot väggen och började noga betrakta tapetmönstret. Han sökte ut en stor, vit blomma och började räkna bladen, strecken, inskärningarna, punkterna. Han kände, att händer och fötter voro kalla på honom, såsom höllo de på att dö bort, men han försökte icke att röra på sig utan stirrade på sin blomma.
»Nå, vad är det med målaren?» avbröt Sossimov förtretad Nastaszjas slammer. Hon suckade och teg.
»Man tror, att också han är en av mördarna!» fortfor Rasumichin häftigt.
»Har man inga bevis för saken?»
»Åt fanders med bevisen! Och ändå är det just bevisen, som äro skuld till det; men nu gäller det att bevisa, att ett
