Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

På hans kläder och i håret syntes det verkligen spår efter hö. Det var nog möjligt, att han varken klätt av eller tvättat sig de sista fem dagarna. Händerna voro i synnerhet smutsiga, flottiga, röda och hade svarta naglar.

Hans samtal syntes väcka allmän om än icke stor uppmärksamhet. Pojkarna bakom disken började fnittra. Värden kom ut från sidorummet för att höra på »skämtaren». Han satte sig i ett hörn och gäspade. Marmeladov var synbarligen en stamkund där. Han hade troligen vant sig vid det underliga, snirklade sättet att tala genom krogsamtal med obekanta personer. Denna egendomlighet finner man hos många fyllbultar, i synnerhet hos sådana, som behandlas strängt i sina hem och få tåla mycket. De söka därför liksom hålla sig skadeslösa i sällskap med sina likar och hoppas till och med kunna tillvinna sig deras aktning.

»Skämtare!» sade värden högt, »men varför gör ni då ingenting? Varför tjänstgör ni inte, då ni likväl är ämbetsman?»

»Varför tjänstgör jag inte, min herre», svarade Marmeladov, i det han uteslutande vände sig till Raskolnikov, som om det varit han, som gjort honom detta spörsmål, »varför tjänstgör jag inte? Är det då inte en pina för mig att driva omkring så här utan att uträtta det allra minsta. Då herr Lebesetnikov för en månad sedan egenhändigt slog min hustru och jag låg drucken bredvid, tror ni då inte, att jag led? Förlåt, unge man, har ni nå’nsin upplevat, hm... nå... t. ex. bett en eller annan om pengar, utan utsikt att få några?»

»Kan väl vara... det vill säga... vad menar ni med... utan utsikt att få några?»

»Jag menar alldeles hopplöst, så att man förut är viss om, att man icke får något. Ni vet t. ex. med säkerhet redan förut, att den och den välmenande och nyttige medborgaren icke i något fall är hugad att låna er pengar; ty, frågar jag, varför skulle han göra det? Han vet ju ändå, att han inte får igen dem. Kanske av medlidande? Men herr Lebesetnikov, som spårar upp alla nya, uppdykande teorier, förklarade nyligen för mig, att i vår tid anses medlidandet av vetenskapen för något alldeles otillbörligt, så i England t. ex., där man driver politisk ekonomi. Varför, frågar jag er, skulle han således låna er pengar? Och likväl, fast man förut nogsamt vet, att det inte tjänar till något, går man dock till honom och...»

»Men varför då?» sporde Raskolnikov.

»Men när man nu inte har någon annan utväg och inte har något annat ställe att gå till? Varje människa måste dock till slut ha möjlighet att kunna gå till ett eller annat ställe. Ty

12