det kan komma tider, då man obetingat måste gå till ett eller annat ställe! Då min enda dotter första gången gick ut med den gula biljetten, då gick också jag... ty min enda dotter har en gul biljett[1]», tillfogade han i parentes, i det han såg på den unge mannen med en viss oro. »Gör ingenting, min herre, gör alls ingenting!» skyndade han sig med skenbart lugn att förklara, då pojkarna bakom disken började flina och själva värden smålog, »gör ingenting alls! Detta grin retar mig inte, ty det är en allmänt känd sak och allt lönnligt skall uppenbaras. Det är dessutom inte med förakt, utan med ödmjukhet, jag omtalar det. Låt dem vara!... Se en sådan människa!... Med förlov, unge man, kan ni... men nej, för att uttrycka mig bättre och tydligare: icke kan ni, utan dristar ni er att se mig i ögonen och med bestämdhet påstå, att jag inte är ett svin?»
Den unge mannen svarade icke ett ord.
»Nåväl», gentog talaren, sedan han med värdighet väntat, tills det högljudda fnissandet hade tystnat, »låt vara, att jag är ett svin, men hon är en dam! Om också jag är ett djur, så är min hustru, Katerina Ivanovna, en bildad kvinna och dotter till en stabsofficer. Låt vara, att jag är ett kräk, men hon är en upphöjd själ och har mycken finkänslighet, som utvecklats genom den uppfostran hon har fått. Och oaktat allt detta... åh, om hon bara ville ha medlidande med mig! Min herre, min herre, var människa måste dock åtminstone ha ett ställe, där man har medlidande med henne! Nu är Katerina Ivanovna visserligen en högsinnad, men också en orättvis kvinna... Och änskönt jag nog förstår, att hon, när hon drager mig i håret, gör det av medlidande (ty jag upprepar detta utan att rodna, hon drager mig i håret, unge man», försäkrade han med ännu större värdighet, då han ånyo hörde fnissandet), »men, o Gud, om hon bara en gång... men, nej, nej! allt detta är alldeles fåfängt och inte värt att spilla ord på. Det har alltsedan skett rätt ofta och många gånger har det gjort henne ont om mig, men... det är nu en gång mitt öde, ty jag är ett oförbätterligt kräk!»
»Förstås!» anmärkte värden gäspande.
Marmeladov slog näven hårt i bordet. »Det är nu en gång min bestämmelse! Tänk er, min herre, tänk er, jag har till och med supit upp hennes strumpor. Och hennes skor, det gjorde ju ej så mycket, men hennes strumpor, hennes strumpor har jag supit upp! Hennes gethårshalsduk har jag också supit upp, hon hade fått den förut, det var hennes egen... jag hade inte
- ↑ De allmänna kvinnorna i S:t Petersburg, som stodo under polisens uppsikt, erhöllo en gul biljett såsom bevis på, att de voro inskrivna.
