dagen — förstår du? — »ser jag, att Nikolaj kommer, visserligen inte alldeles nykter, men ändå inte heller mera full, än att han väl kunde föra ett samtal. Han sätter sig alltså på bänken och tiger. Utom honom var där endast ännu en främling inne; en annan bekant låg och sov på bänken, och så var det mina två pojkar. Jag frågar honom alltså: »har du inte sett Mitrij?» »Nej», säger han, »jag har inte sett honom.» »Har du då inte varit däroppe?» »Nej», säger han, »inte se’n i går.» »Men var sov du förra natten då?» »I Peszki[1], hos en bekant.» »Men var fick du örhängena ifrån då?» »Jag hittade dem på trottoaren», säger han, men såg mycket besynnerlig ut och såg inte opp. »Har du hört», frågar jag, »vad som hände samma kväll den där timmen däroppe i trappan?» »Nej», säger han, »det har jag inte hört», men blir uppmärksam, stirrar på mig och blir kritvit. Då jag nu talar om saken för honom, tar han mössan och reser sig. Då ville jag hålla fast honom och sade: »vänta, Nikolaj, vill du inte dricka ett glas?» men gav på samma gång pojken en vink, att han skulle stänga dörren, och gick så fram till disken; men plötsligt löper han sin väg, ut på gatan, springer allt vad han kan omkring hörnet och — borta var han! Då tvivlade jag inte längre — det var han, som hade gjort det, helt visst ...»
»Naturligtvis! ...» bekräftade Sossimov.
»Vänta bara, hör först, hur det gick! Nu gjorde man allt för att få rätt på den där Nikolaj. Duschkin greps och man anställde visitation hos honom, hos Mitrij naturligtvis också; kamraten i Peszki slapp inte heller undan; — plötsligt fick man nu tag i Nikolaj i förrgår; man fann honom på en krog inte långt från bommen. Han hade kommit dit, hade tagit av sig silverkorset, som han bar på bröstet, och begärt att få brännvin för det. Man gav honom det. Några minuter senare gick en kvinna in i ladugården och ser genom en springa, att en person i lidret strax bredvid binder sitt bälte kring en bjälke, gör en snara och just står i begrepp att ställa sig på en kubb och lägga snaran om halsen; kvinnan skriker allt vad hon kan och alla i gården komma ditspringande. — »Åhå, är du av den ullen!» — »För mig», säger han, »till poliskontoret, jag vill bekänna allt.» Nå, och så förde man då honom med det övliga ceremonielet till poliskontoret. Där gick det nu löst: »Vad heter du och var är du ifrån, hur gammal?» — »Tjugotvå ...» o. s. v. Fråga: »Då du och Mitrij arbetade därborta, såg ni inte en person på trappan vid den och den tiden?» Svar: »Jo, det var nog många, som gingo förbi, men
- ↑ En stadsdel i Petersburg.
