Duschkin, f. d. bonde, men nu ägare av en ölstuga, som är belägen mitt emot det där huset, uppträder på poliskontoret, har med sig ett etui med guldörhängen och talar om en hel historia: »I förrgår kväll, så där vid åttatiden» — lägg märke till dag och timme! — »kom det en arbetare springande in till mig, en målare, som redan förut brukade titta in flera gånger om da’n ... Nikolaj heter han ... visar mig den här lilla asken med guldörhängena och ber mig låna honom två rubel på den. Då jag frågade, var han hade fått de där sakerna ifrån, förklarade han, att han hittat dem på trottoaren. Jag frågade honom inte något mera» — säger Duschkin — »utan gav honom en sedel ... d. v. s. en rubel ... ty jag tänkte, att tar inte jag dem, så tar en annan dem, super upp dem gör han i alla fall, då kunna de lika gärna ligga hos mig. Skulle det bli någon fråga om det eller skulle jag få höra något om saken — så anmäler jag mig.»
»Det var naturligtvis lögn alltsammans! jag känner honom jag, den där Duschkin, han är själv pantlånare och tjuvgömmare och skulle inte ha tagit en sak av trettio rubels värde av Nikolaj för att lämna den tillbaka igen; det var bara av rädsla, som han gjorde det. Nå, må fan ta honom! Duschkin fortfor alltså! — »Den här bonden Nikolaj Dimentjev känner jag se’n gammalt, han är landsman till mig, vi äro från samma trakt. Han är visserligen ingen drinkare, men nog tar han sig ett glas ibland, och jag vet, att han har arbete i det där huset, där han målar tillsammans med Mitrij; Mitrij är också från samma trakt. Sedan han nu fått sedeln, växlade han den också genast och drack två supar efter varandra, se’n tog han resten av pengarna och gick. Den gången var inte Mitrij med honom. Dagen därpå hörde vi, att man slagit ihjäl Aljona Ivanovna och hennes syster Lisaveta Ivanovna med en yxa, vi kände dem, och då började jag fatta misstankar angående örhängena — ty jag hade reda på, att hon lånade ut pengar mot pant. Jag gick därför över till huset och sökte tyst och försiktigt skaffa mig några underrättelser om saken; först frågade jag, om Nikolaj varit där. Och så talade Mitrij om för mig, att Nikolaj slagit sig på att dricka, att han kommit hem först sent i daggryningen och varit full, stannat hemma ungefär tio minuter och se’n gått sin väg igen och att han icke sett till honom se’n dess samt fick göra hela arbetet ensam. De arbetade i samma trappa, där de mördade bodde, i fjärde våningen. Då jag fick höra det, nämnde jag inte något därom för någon» — säger Duschkin — »utan sökte få reda på allt, vad jag kunde, om mordet och kom hem full av tvivel och bekymmer. Nå, tidigt i dag, vid åttatiden —» d. v. s. på tredje
