någonting insvept i papper. Jag tog av papperet, öppnade asken — och ser örhängena, som lågo där ...»
»Bakom dörr’n? Lågo de bakom dörr’n?» ropade plötsligt Raskolnikov och stirrade med mörka, ångestfulla blickar på Rasumichin, i det han långsamt reste på sig.
»Ja ... än se’n då? Vad står på? Hur är det med dig?» Rasumichin stod upp.
»Ingenting! ...» sade Raskolnikov knappt hörbart, i det han på nytt sjönk tillbaka i soffan och vände sig mot väggen. De tego alla en stund.
»Han hade visst slumrat av och vaknade opp helt plötsligt», sade slutligen Rasumichin och såg frågande på Sossimov; denne gjorde en lätt, nekande åtbörd med huvudet.
»Nå, men fortfar», sade Sossimov, »hur gick det vidare?»
»Hur det gick vidare? Knappt fick han se örhängena, så glömde han stöket och Mit’ka, grep mössan, skyndade till Duschkin och fick, såsom du vet, en rubel av honom; han sade åt denne, att han hittat örhängena på trottoaren; så började han att dricka. Men angående mordet upprepade han detsamma som förut: »Jag vet ingenting, fick först höra det tre da’r därefter.» — »Men varför inställde du dig inte förut?» — »Jag var rädd.» — »Men varför ville du hänga dig?» — »Jag började få onda aningar.» — »Vad då för aningar?» — »Att man skulle misstänka mig» — Se där har du hela historien. Nå, vad tror du väl nu, att de drogo för slutsats av det där?»
»Vad skall jag tro? Ett spår, om också otydligt, är det i alla fall — ett faktum. Man kunde väl inte låta målaren springa sin väg?»
»Men de ha ju redan nästan påbördat honom mordet! De hysa ju inte det minsta tvivel längre ...»
»Åh, inte så häftigt! Nå, men örhängena? Du måste väl medge, att om örhängena kommit bort samma dag och samma timme ur den gamlas koffert och i händerna på Nikolaj, så måste de väl ha kommit dit på något sätt? Det är väl ingen småsak vid en sådan undersökning!»
»Hur de kommit dit?» ropade Rasumichin — »och du, doktor, som framför allt skall studera människonaturen och har så många tillfällen därtill, ser du då inte av alla dessa saker, vad för en natur den här Nikolaj är? Ser du då inte vid första blicken, att allt vad han sade under förhöret berättade renaste, hederligaste sanning? Alldeles så, som han berättade det förhöll det sig också, han kom att trampa på asken och tog opp den.»
»Den heligaste sanning? Och ändå tillstod han, att han ljög i början!»
