»Hör på mig, hör uppmärksamt på mig: gårdskarlen, Koch, Pestrekov, den andre gårdskarlen, den förstes hustru och ett fruntimmer, som vid samma tid var inne hos henne, hovrådet Krjukov, som steg ur droskan i samma ögonblick och gick in i portgången med ett fruntimmer under armen — alla, d. v. s. åtta till tio vittnen, vittna enhälligt, att Nikolaj hade Dimitrij under sig på marken, låg över honom och slog honom och att den senare fått tag i Dimitrij i håret och likaledes dunkade på honom. Bägge lågo alldeles i vägen och stängde genomgången; man grälade på dem från alla håll, men de ligga »som små barn» (vittnenas bokstavliga uttryck) ovanpå varandra, skrika, slåss och skratta, skratta bägge ohejdat, under de löjligaste grimaser, den ene jagar den andre och de springa ut på gatan alldeles som tvenne barn. Hör du det! Nå, lägg nu noga märke till följande: Uppe ligga de ännu varma, hör du, varma kropparna av de döda, man fann dem nämligen, medan de ännu voro varma! Om alltså de, eller Nikolaj ensam, förövat våldsgärningen och dessutom brutit opp kofferten eller ock på något annat sätt varit med om stölden, så tillåt mig bara göra en enda fråga: kan en sådan själsstämning, varunder man skriker, skrattar, slåss på lek i en portgång, sammanställa med yxa, blod, brottslig förslagenhet, försiktighet, stöld? ... Först skulle de ha mördat, på sin höjd fem eller tio minuter förut — ty så måste det ha varit, då kropparna ju ännu voro varma — och plötsligt skulle de ha lämnat de döda kropparna för öppna dörrar, fastän de visste, att folk just höll på att komma dit opp; skulle lämna sitt byte i sticket och rulla omkring på marken som små barn, skratta och draga allmänhetens uppmärksamhet på sig — och på det har man tio samstämmiga vittnen!»
»Visserligen mycket sällsamt, men omöjligt ...»
»Nej, min vän, intet men ... utan om örhängena, som vid samma tid befunno sig i händerna på Nikolaj, verkligen äro ett riktigt och faktiskt bevis emot honom — vilken tillfällighet förresten förklaras av den anklagades uppgifter och således endast är att räkna som ett villkorligt bevis — så måste man dock även taga de frikännande omständigheterna i betraktande, så mycket mer som de äro ovederläggliga. Och vad tror du nu, kan man väl vänta av våra domare, att de skulle antaga eller också endast ha förmåga att antaga ett faktum, som endast grundar sig på den psykologiska omöjligheten, endast på själsstämningen, för ovederläggligt och upphävande alla försvårande och till saken hörande omständigheter, huru de än må vara beskaffade? Nej, de ha inte denna förmåga, i intet fall, ty »man har funnit asken hos honom och han har velat
