»Det är skarpsinnigt! Ja, bror lille, det är mycket skarpsinnigt. Det är till och med för skarpsinnigt!»
»Nej, varför då, hur så?»
»Därför att alltsammans går ihop så bra ... griper så in i vartannat ... alldeles som på teatern.»
»A-aa!» ropade Rasumichin ... men strax därpå öppnades dörren och en ny person, obekant för alla de närvarande, trädde in.
V.
Det var en herre, tämligen till åren, han såg tillgjord ut, hade en osympatisk, lurande fysionomi; då han kom in, stannade han i dörren, såg sig omkring med blickar, som röjde en omisskännelig, förolämpande förvåning och vilka tycktes fråga: »Var har jag väl råkat komma?» Han såg sig misstroget och till och med med en låtsad oro omkring i Raskolnikovs trånga och låga »kajuta». Med lika stor förvåning fäste han därpå sina blickar på Raskolnikov, som låg avklädd, okammad, otvättad på sin eländiga, smutsiga soffa och som likaledes oavvänt såg på honom igen. Därpå betraktade han lika försiktigt Rasumichins lurviga och orakade ansikte, vilken å sin sida blickade honom fräckt och frågande rakt i ögonen utan att röra sig ur stället. Denna situation varade väl en hel minut och därpå följde, såsom det var att vänta, en liten dekorationsförändring. Hastigt hade den ifrågavarande herrn förstått, att en sträng och värdig min icke vore på sin plats i den här kajutan och under de rådande förhållandena, han blev litet smidigare och hövligare och ställde med allvar och tydlig tonvikt på orden och stavelserna följande fråga till Sossimov:
»Studenten eller f. d. studenten Rodion Romanovitj, Raskolnikov? ...»
Sossimov hade kanske svarat, om icke Rasumichin, till vilken frågan icke alls var riktad, hade förekommit honom:
»Han ligger där på soffan! Och ni — vad vill ni?»
Detta familjära »Vad vill ni?» förargade den tillgjorde herrn; han hade nästan vänt sig till Rasumichin, men hejdade sig i rätt tid och riktade ånyo sin frågande blick på Sossimov.
»Det är Raskolnikov!» sade Sossimov och visade på den sjuke, varpå han gäspade övermåttan länge och med vitt utspärrad mun. Därpå drog han upp sitt tjocka guldremontoarur ur västfickan, öppnade det, såg på detsamma och stoppade så lika långsamt och flegmatiskt ned det.
