hänga sig och det kan man inte förklara på annat sätt än genom att antaga, att han var medveten om sin skuld!» Så sluta de, det är i deras ögon huvudsaken och det är just det, som upprör mig! Förstår du det nu?»
»Ja, ja, jag ser, att du är upprörd. Vänta litet, jag har glömt att fråga, hur man bevisat, att asken med örhängena verkligen är tagen från den gamlas koffert?»
»Det är bevisat», svarade Rasumichin häftigt; »Koch har känt igen panten och angivit dess ägare och denne har tydligt bevis, att den verkligen tillhör honom.»
»Det var illa»: Nu ännu en sak» Har inte någon sett Nikolaj vid den tiden, då Koch och Pestrekov gingo upp första gången, och kunde man inte bevisa det?»
»Det är just det, att ingen har sett honom», svarade Rasumichin harmfullt, »det är just det, som är det värsta; till och med Koch och Pestrekov hade inte sett de båda arbetarna, då de gingo upp, i annat fall hade deras vittnesmål inte mycket värde. »Vi sågo» säga de, »att rummet var öppet, men vi fäste oss inte därvid, då vi gingo förbi, och kunna inte påminna oss, om några arbetare voro därinne i det ögonblicket eller inte.»
»Hm! Hela rättfärdigandet skulle alltså bestå däri, att de slogos och skrattade. Om jag också antar, att detta är ett kraftigt bevis, så ... tillåt mig fråga, hur vill du själv förklara detta faktum, fyndet av örhängena, om han verkligen skulle ha hittat dem på det ställe, han säger?»
»Hur jag vill förklara det? Vad är det att förklara? Saken är mycket enkel! Åtminstone är den väg, som man har att slå in på, klar och bevislig och etuiet har visat den. Den rätte mördaren har tappat örhängena; han var däruppe, då Koch och Pestrekov bultade på, och stod bakom den tillreglade dörren. Koch begick dumheten att gå ned; då sprang mördaren också ut och sprang likaledes ned, ty någon annan utväg hade han inte. I trappan gömde han sig för Koch, Pestrekov och gårdskarlen, just i det ögonblick, då Dimitrij och Nikolaj hade sprungit sin väg, stod bakom dörren, då gårdskarlen jämte de andra gingo upp, och gick så lugnt ned, just som Dimitrij och Nikolaj hade sprungit ut på gatan och ingen mera befann sig i portgången. Det kan nog hända, att någon såg honom, utan att ge akt på honom, det går ju så många där förbi! Och etuiet har han tappat ur fickan, då han stod bakom dörren, men har inte lagt märke till det, emedan han hade viktigare saker att tänka på. Men etuiet bevisar, att han måste ha stått just där. Så har det gått till!»
