»Jag tackar. Men faller jag inte den sjuke till besvär med min närvaro och mitt tal?» vände sig Lushin till Sossimov.
»Åh nej», sade Sossimov långsamt, »ni skulle tvärtom förströ honom därmed» ; och han gäspade ånyo.
»Åh, det var längese’n han kom till sig, redan tidigt i morse!» fortfor Rasumichin så okonstlat och familjärt, att Lushin åter lugnade sig; kanske även därför, att denna fräcka, trasiga människa hade presenterat sig som student.
»Er moder ...» började Lushin.
»Hm!» mumlade Rasumichin tämligen hörbart. Lushin såg frågande på honom.
»Ingenting ... det hände så bara ... fortfar ni ...»
Lushin ryckte på axlarna.
»Er moder påbörjade, ännu medan jag var kvar hos henne, ett brev till er. Sedan jag kommit hit, lät jag med flit några dagar förgå, innan jag gick till er för att vara alldeles säker på, att ni redan skulle vara underrättad om allt; men nu ser jag till min förvåning ...»
»Jag vet, jag vet nog!» sade Raskolnikov med ett uttryck av den största förtret, »ni är fästmannen, jag vet det redan! Det är nog!»
Peter Petrovitj kände sig högst förolämpad, men sade likväl ingenting. Han ansträngde sig för att förstå, vad allt detta hade att betyda. Tystnaden räckte en hel minut.
Emellertid började Raskolnikov, som vid sitt svar åter hade vänt sig litet emot honom, att på nytt betrakta honom uppmärksamt och med en viss nyfikenhet, såsom om han icke sett tillräckligt på honom förut eller som om det varit något nytt, som fallit honom i ögonen. Lushins yttre röjde verkligen ”fästmannen”, såsom Raskolnikov nyss förut hade kallat honom. Han hade begagnat sig av tiden för att i huvudstaden kläda om sig från huvud till fot, allt hade nyligen kommit från skräddaren och var så fint som möjligt, allt var endast för nytt och röjde därför alltför mycket avsikten. Den fina, nya, eleganta cylinderhatten passade alldeles därtill, så ock de prydliga lilahandskarna från Jouvin. I Lushins dräkt voro ljusa och ungdomliga färger förhärskande, han hade på sig det finaste och nyaste linne och allt tog sig mycket bra ut på honom. Hans ansikte, som var friskt och icke alls fult, häntydde på en ålder av fyrtiofem år. Håret stötte visserligen en smula i grått, men var kammat och krusat av frisören, för resten icke på det vanliga löjliga viset, som ger ett så dumt utseende åt den friserade. Om det därför låg något oangenämt och frånstötande i denna tämligen välbildade och solida fysionomi, så berodde det på andra orsaker. Sedan
