Raskolnikov hade betraktat Lushin på sitt framfusiga vis en stund, skrattade han hånfullt och såg åter upp i taket.
Men herr Lushin lade band på sig och tycktes ha föresatt sig att en gång för alla icke fästa sig vid dessa besynnerligheter.
»Jag beklagar på det högsta, att jag funnit er i en sådan belägenhet», började han ånyo och avbröt tystnaden. »Om jag hade haft en aning om ert illamående, skulle jag kommit för längesedan. Men ni vet väl, man har så många saker att uträtta! Jag har en mycket viktig angelägenhet före i senaten, oavsett de omsorger ni säkerligen känner till. Jag väntar hit eder familj, d. v. s. er mor och syster, var timme.»
Raskolnikov rörde på sig och tycktes vilja säga något; hans ansikte uttryckte en viss rörelse. Peter Petrovitj höll inne, men då ingenting följde, så fortfor han:
» ... var timme. Jag har för det första besörjt en våning ...»
»Var?» sporde Raskolnikov sakta.
»Inte långt härifrån, i Bakelejev’ska huset ...»
»Det ligger vid Vosneszenski-prospektet», avbröt Rasumichin honom, — »två våningar där äro möblerade för uthyrning; det är köpman Juschin, som rår om dem; jag har varit där.»
»Alldeles riktigt, möblerade för uthyrning.»
»Ett riktigt svinhus, smuts och stank — dessutom är trakten misstänkt; där har redan hänt ett och annat, vete tusan, vilka bo där allt! ... Jag var själv tillstädes där vid ett skandalöst uppträde. Men billigt är där nog.»
»Jag hade naturligtvis inte tid att skaffa mig några underrättelser, då jag själv är en främling här», genmälte Peter Petrovitj oangenämt berörd, »för övrigt funnos där två ytterst fina rum och då de endast äro tagna på en mycket kort tid ... Jag har redan fått rätt på en riktig, d. v. s. vår blivande bostad», vände han sig till Raskolnikov, »den håller nu på att sättas i stånd; under tiden hyr jag själv några möblerade rum två steg härifrån hos fru Lippewechsel av en ung vän till mig, Andrej Semjonovitj Lebesetnikov; det var för övrigt han, som rekommenderade mig det Bakelejev’ska huset ...»
»Lebesetnikov!» utropade Raskolnikov långsamt, liksom sökte han påminna sig något.
»Ja, Andrej Semjonovitj Lebesetnikov; han är anställd i ministeriet ... känner ni honom?»
»Ja ... nej ...» svarade Raskolnikov.
»Förlåt, det tycks så, att döma av er fråga. Jag var förut hans förmyndare ... han är en mycket bra, ung man ... som också har lust att utbilda sig vidare ... Jag tycker om unga
