slut redan i dag, på en gång, genast samt att han icke fick återvända hem dessförinnan, ty han ville inte leva längre på detta sättet.» Vilket slut? Varmed skulle det sluta? — Därom hade han intet begrepp, ville ej heller tänka därpå. Han jagade bort dessa tankar, som pinade honom. Han kände endast, att allt måste varda annorlunda. »På det eller det sättet, huru som helst!» upprepade han i förtvivlan med envis beslutsamhet.
Enligt sin vana riktade han stegen liksom förut åt Hötorget till. Innan han kom dit, mötte han en ung svartlockig positivspelare, som vevade en sentimental romans framför en butik. Han ackompanjerade en femtonårig flicka, som stod bredvid honom på trottoaren och som var klädd i krinolin, mantilj, handskar och halmhatt med en eldröd fjäder — alltsammans gammalt och utslitet — hon sjöng romansen med darrande, icke obehaglig röst i väntan på att erhålla ett tvåkopekstycke från butiken. Raskolnikov stannade bredvid några åhörare, lyssnade, tog ett femkopekstycke ur fickan och lade det i flickans hand. Denna bröt plötsligt av vid det högsta och känslofullaste stället, ropade ett gällt »nog» åt sin följeslagare, varefter bägge gingo vidare till nästa butik.
»Tycker ni mycket om gatsång?» vände Raskolnikov sig plötsligt till en icke längre ung man, som stod bredvid honom och såg ut för att vara en dagdrivare. Denne stirrade förvånad på honom. »Jag tycker mycket om den», fortfor Raskolnikov, men med ett uttryck, som vore det inte alls fråga om gatsången; »jag tycker mycket om att höra sång till ett positiv en mörk och dimmig höstafton, men dimmigt måste det ovillkorligt vara och de förbigående få lov att se blekgröna och sjukliga ut; eller vad som är ännu bättre, är, om det snöar, kram snö, rakt och sakta ned, och det är vindstilla, förstår ni? Och om man så ser gatlyktorna tindra fram ...»
»Jag vet inte ... förlåt ...» mumlade herrn, förskräckt av frågan och Raskolnikovs sällsamma utseende, samt gick över till andra sidan av gatan.
Raskolnikov gick rakt fram och kom till hörnet vid Hötorget, där krämaren förra gången stod med sin hustru och talade med Lisaveta; men nu voro de icke där. Då han kände igen platsen, stannade han, såg sig omkring och vände sig till en ung pojke, som lutade sig mot dörren till en spannmålsbod och gäspade.
»Hur är det krämar’n heter, som har sin bod här i hörnet med sin hustru?»
»Det är många, som ha bodar här», svarade pojken, i det han betraktade Raskolnikov från huvud till fot.
