»Men vad är det han heter?»
»Vad man har döpt honom till, det heter han.»
»Åhå, du är väl inte från Saraisk? Från vilket guvernement är du egentligen?»
Pojken såg än en gång på Raskolnikov.
»Hos oss, ers vördighet, finns det inga guvernement, bara ringar; och det var bror min, som alltid gjorde resorna, men jag satt alltid hemma och vet därför ingenting. Jag ber er ödmjukast om förlåtelse, ers vördighet.»
»Är det ett värdshus däroppe?»
»Ja, det är det, det finns en biljard där också; och prinsessor finns det där med ... tralala!»
Raskolnikov gick vidare över platsen. Där stod en tät folksamling, idel bönder, i ett hörn. Han trängde sig fram mellan dem och tittade på dem alla. Helst hade han velat inlåta sig i samspråk med dem. Men bönderna gåvo icke akt på honom utan pratade sinsemellan. Han stannade, tänkte efter och gick därpå åt höger längs trottoaren åt W—projektet till. Sedan han gått tvärs över platsen, kom han till en gata.
Han hade förut varit på denna gata, som bildar ett knä och leder från platsen ut till trädgårdsgatan. På sista tiden kände han sig till och med dragen till denna takt, då han blev illa till mods, för det han skulle bliva ännu mera nedstämd. Men nu kom han dit utan avsikt. Det är här ett stort hus, fullt med öl- och brännvinskrogar; oupphörligt slunko där kvinnor, som bodde i grannskapet, in och ut, barhuvade och utan kappor. På två, tre ställen trängde de sig tillsammans i grupper på trottoaren, i synnerhet framför ingången till lokalerna i källarvåningen, där det två trappsteg ned fanns förlustelseställen av alldeles eget slag. I ett dylikt rådde i detta ögonblick ett hedniskt larm, som hördes långt ut på gatan; man spelade på gitarr, sjöng visor och det gick mycket muntert till. En större hop kvinnor trängdes framför ingången, några sutto på trapporna, andra på trottoaren, andra däremot stodo och språkade med varandra. Bredvid på stenläggningen tumlade en drucken soldat med en tänd cigarrett i munnen; det tycktes, som skulle han gå någonstädes, men hade glömt vart. En trashank okvädade en annan av samma slag och en medvetslös fyllbult vältrade sig i smutsen. Raskolnikov stannade framför en grupp kvinnor. De talade med hesa röster. Alla voro barhuvade, några över fyrtio, andra endast omkring sjutton år gamla, nästan alla hade blåa fläckar av slag kring ögonen.
Detta sjungande, detta helveteslarm därnere intresserade honom ... Mitt igenom skrattet och skränet hörde man, att
