några hoppade omkring och slogo takten med hälarna till gitarrmusiken och en vild dansmelodi, som sjöngs med falsk röst. Han lyssnade ivrigt, dystert och eftertänksamt, där han stod vid ingången och böjde sig nyfiket ned för att se in i förstugan. Raskolnikov ville gärna höra på, vad som sjöngs därnere, såsom hade detta nu ett särskilt intresse för honom.
»Om jag också skulle gå in?» tänkte han. »De skratta därinne, för det de äro fulla. Tänk, om jag också skulle skaffa mig ett rus?»
»Vill ni inte stiga in, käre herre?» frågade ett fruntimmer med en röst, som ännu var tämligen välklingande. Hon var ännu ung och icke fullt så motbjudande som de andra.
»Åh kors, så söt!» mumlade han, i det han betraktade henne.
Hon log, artigheten behagade henne.
»Ni är ju mycket vacker själv», sade hon.
»Men så eländig ni ser ut!» anmärkte en annan med basröst, »ni måtte komma rakt från sjukhuset?»
»Titta bara, se på generalsdöttrarna — idel oppnäsor!» inföll en halvfull bonde, som hade närmat sig; hans kläder voro sönderrivna av en annan, han skrattade småslugt. »Här går det lustigt till!»
»Marsch, packa dig i väg!»
»Jag går, min skatt lilla.»
Och han tumlade ned.
Raskolnikov stod i begrepp att åter gå sin väg.
»Hör på, käre herre!» ropade flickan efter honom.
»Vad?»
Hon tycktes vara förlägen; »jag ville gärna, käre herre, göra er sällskap, men nu är jag så förvirrad i er närvaro. Var så god, älskvärdaste kavaljer, och skänk mig sex kopek till en klunk.»
Raskolnikov tog i fickan och gav henne tre femkopekstycken.
»Åh, en så’n snäll herre!»
»Vad heter du?»
»Fråga bara efter Duklida.»
»Nej, men hur kan man bära sig så åt», anmärkte en annan ur hopen och skakade på huvudet. »Det skulle jag då inte kunna göra, att tigga så där! Jag tror, jag skulle sjunka ned i jorden av skam.»
Raskolnikov såg nyfiket på den talande. Det var en koppärrig kvinna, omkring trettio år gammal, med blåa fläckar i ansiktet och svullen överläpp. Hon talade lugnt och allvarligt.
»Var är det jag läst», tänkte Raskolnikov, i det han gick vidare, »att en dödsdömd en timma före sin avrättning tänker eller säger, att om han befann sig någonstans på en klippa,
