nervösa skratt; alldeles som kunde han inte längre tillbakahålla det. Därvid framträdde genast och med utomordentlig tydlighet det ögonblick för honom, då han för någon tid sedan stod bakom den där dörren med yxan i handen; han kom att tänka på, hur regeln slamrade, hur man bråkade och grälade utanför och hur han plötsligt fick lust att ropa åt dem, okväda och räcka ut tungan åt dem, skämta med dem och skratta, skratta, skratta! ...
»Antingen är ni inte klok eller ...» sade Sametov och stannade liksom slagen av en tanke, som plötsligt for honom genom huvudet.
»Nå ’eller’? Vad för ’eller’? Nå, vad menar ni? Säg ut bara!»
»Ingenting! ...» svarade Sametov harmset; »bara en förflugen tanke!»
Bägge tego. Efter det plötsliga skrattanfallet hade Raskolnikov blivit dyster och eftertänksam. Han lutade sig mot bordet och stödde huvudet i handen. Det tycktes, som hade han alldeles glömt bort Sametov. Tystnaden räckte tämligen länge.
»Varför dricker ni inte ert te ... det blir kallt» sade Sametov.
»Vad, te? ... Ja visst ...» Raskolnikov tog en klunk, stack en bit bröd i munnen och i det han såg på Sametov, tycktes han plötsligt erinra sig allt och vakna upp på nytt; hans ansikte återfick ånyo det hånfulla uttrycket från början. Han fortsatte med att dricka te.
»Nu förekommer det många sådana där skurkstreck», sade Sametov. »För inte längesedan läste jag i Moskvatidningen, att man hade gripit ett helt falskmyntarband därstädes. Det var ett helt sällskap; de tillverkade kuponger.»
»Åh, det är längese’n! Jag läste om det redan för en månad sedan», genmälte Raskolnikov lugnt. »Efter er mening äro de alltså skurkar?» tillade han skrattande.
»Naturligtvis, vad annars?»
»Åh ... barn äro de, gröngölingar, men inga skurkar! Ett helt halvthundrade människor skulle förena sig för ett sådant ändamål! Är det då förnuft i det? Tre voro redan för många och även de måste kunna lita på varandra lika säkert, som var och en på sig själv. Det behövdes ju bara, att en pratade litet bredvid munnen, då han vore en smula upprymd, och allt vore åt helvete. Gröngölingar är det! Att taga opålitligt folk till att sätta falska kuponger i omlopp; att anförtro en så viktig sak åt den förste bäste! Och antag, att det hade lyckats för de där dumsnutarna; antag, att var och en hade växlat till sig en miljon, vad sedan? ... hela deras återstående liv? Att vara beroende den ena av den andra hela livet igenom! Då
