»Jag har gått i skolan till sjätte klassen i gymnasium», svarade Sametov, med värdighet.
»Ända till sjätte! ... Åh, du min sparvunge med bena i nacken och ringar på fingrarna ... en rik man! Fy då, vad ni är för en nätt liten ungersven!» Raskolnikov skrattade honom mitt i ansiktet med sitt nervösa skratt. Den andre for tillbaka, icke precis förolämpad, men likväl mycket förvånad.
»Åh, så besynnerligt! ...» anmärkte Sametov allvarligt. »Det förefaller mig, som om ni fortfarande talade i yrsel.»
»Jag ... tala i yrsel? Det ljuger du, min lilla sparvunge! ... Jag förefaller er alltså besynnerlig? Men ändå intressant, eller vad?»
»Ja visst, mycket intressant.»
»Ni skulle väl t. ex. nu gärna vilja veta, vad jag nyss läste om, vad jag letade efter i de gamla tidningarna. Se, så många nummer de ha fått ge mig. Är inte det misstänkt, he?»
»Men, så säg mig ...»
»Har ni spetsat öronen nu?»
»Vad menar ni nu igen med det?»
»Det skall jag säga er se’n, men nu, min bäste, vill jag tala om för er ... nej, ännu bättre: jag tillstår för er ... Nej, inte heller det är rätta uttrycket: jag vill göra en bekännelse och ni skall förhöra mig! Alltså avlägger jag den bekännelsen, att jag läste, att jag intresserade mig, att jag letade efter ...» Raskolnikov gjorde ett uppehåll och knep ihop ögonen ... »alltså, att jag kom hit för att få tag i meddelandena om ... den gamla änkans mördande! ...» tillfogade han slutligen närapå viskande och i det han närmade sitt ansikte till Sametovs. Denne stirrade på honom utan att röra sig och utan att draga tillbaka sitt ansikte. Sametov påminde sig efteråt, att de därpå hade tigit bägge en hel minut och ömsesidigt stirrat på varandra.
»Nå, vad är det med det, att ni läste därom?» ropade han plötsligt ovilligt och otåligt; »vad angår det mig! Vad är det med det?»
»Det är samma gamla historia?» fortfor Raskolnikov viskande och utan att lägga märke till Sametovs utrop, »samma gamla kvinna, om vilken man, såsom ni nog kommer ihåg, talade på poliskontoret den gången, jag föll i vanmakt där. Vad, förstår ni nu?»
»Nej, vad menar ni med det? Vad skall jag väl förstå?» utbrast Sametov oroad.
Raskolnikovs orörliga och allvarsamma ansikte förändrades ögonblickligt och han brast ånyo liksom nyss ut i samma
