vrida näsan av honom! Alltså, i Potjinkovs hus n:r 47, i ämbetsmannen Rabuschkins lägenhet.»
»Jag kommer inte, Rasumichin!» Raskolnikov vände sig om och gick.
»Jag slår vad, att du kommer», ropade Rasumichin efter honom, »annars är du ... annars vill jag inte mer veta av dig! Stanna, vänta! Är Sametov därinne?»
»Ja ...»
»Har du sett honom?»
»Ja.»
»Talat med honom?»
»Ja.»
»Vad då om? Nå, må så vara, drag för tusan, låt gärna bli och säg det. Potjinkov, 47, Rabuschkin! ... Glöm inte det!»
Raskolnikov gick till Trädgårdsgatan och vände om hörnet. Rasumichin såg eftertänksamt efter honom. Slutligen gjorde han en resignerad åtbörd och höll just på att gå in i huset, men stannade mitt på trappan.
»Åt fanders med det!» fortfor han nästan högt, »han talar förnuftigt och ändå är det, som nu ... Men jag är också en narr ... som om inte tokigt folk också kunde tala förnuftigt? Och det tycks, som om Sossimov också var rädd för någonting sådant!» Han knackade med fingret på pannan. »Om han nu ... men hur kan man låta honom gå ensam i detta tillstånd? Han går kanske och dränker sig ... Ah, den gången var jag dum, det duger inte!» och han sprang efter för att hinna fatt Raskolnikov, men denne var spårlöst försvunnen. Han spottade och gick med hastiga steg tillbaka till kristallpalatset för att fråga sig för hos Sametov.
Raskolnikov gick raka vägen till bron, ställde sig mitt på den vid räcket, lutade sig med bägge armbågarna däremot och såg ut i fjärran. Då han hade skilt sig från Rasumichin, kände han sig åter så svag, att det var med möda han hade släpat sig hit. Helst skulle han ha velat sätta eller lägga sig någonstädes på gatan. Lutande sig över räcket, såg han mekaniskt ned på vattnet, på aftonrodnadens rosenröda återsken, på husraden, som försvann i den tilltagande skymningen, på ett avlägset fönster någonstans högt uppe i en vindsvåning, vilket glänste som eld i de sista solstrålarna; på kanalens mörka vatten ... och det tycktes, som blickade han dit ned med en särskild uppmärksamhet. Till slut började röda ringar dansa för hans ögon, husen snodde, de förbigående, stranden, ekipagerna — allt snodde och dansade runt omkring. Plötsligt for han tillsammans, kanske på nytt räddad från att falla i vanmakt av en gräslig och förfärlig syn. Han kände, att någon
