förskona mig från dina välgärningar? Låt vara, att jag är otacksam, usel, men lämna mig bara för Guds skull i fred! Låt mig gå! låt mig gå!»
Han hade börjat lugnt och hade glatt sig åt att få giva ifrån sig sitt gift, men han slutade, rasande och andtruten liksom förut med Lushin.
Rasumichin stod där en stund, tänkte efter och släppte därpå sitt tag.
»Nå, drag för tusan då!» sade han sakta och nästan eftertänksamt. »Stanna», skrek han hastigt, då Raskolnikov ville gå, »hör på mig. Jag säger dig härmed, att ni alla från den förste till den siste äro ena pratmakare och stortalare! Om ni får ett litet ont på halsen, så bär ni er åt med det som hönan med ägget! Till och med även däri lyser ni med lånta fjädrar. Det finns inte ett spår av självständighet i er! Ni äro gjorda av spermacetisalva, i stället för blod har ni vassla i ådrorna. Jag litar inte på en enda av er! Er första omsorg är att i varje förhållande likna en människa så litet som möjligt! Stanna!» skrek han rasande, då han märkte, att Raskolnikov lagade sig till att gå, »hör mig till slut! Du vet, att jag har några bekanta hos mig i dag för att viga in min nya bostad, det har kanske allaredan kommit några, men jag har lämnat onkel därhemma för att ta’ emot dem, som komma, jag var nyss där. Om du alltså inte är en narr, en helt vanlig narr, en avgjord narr, en utländsk apa! ... du ser, Rodja, jag tillstår det ju, du är en bra pojke, men du är en narr! ... alltså än en gång, om du inte är en narr, så kommer du hellre och tillbringar kvällen hos mig i dag i stället för att onödigt gå och nöta ut dina stövlar. Då du nu är ute en gång, så är det inte mer att göra åt saken! Jag skall rulla fram en mjuk länstol åt dig — min värdinna har en — du skall få te, sällskap ... och är inte det tillräckligt, så skall jag bädda åt dig på en schäslong — på det sättet kunde du då i alla fall vara tillsammans med oss. Sossimov kommer också. Vill du?»
»Nej.»
»Du ljuger!» ropade Rasumichin otåligt, »hur vet du det? Du kan ju inte svara för dig själv! Förresten förstår du dig inte heller på det. Jag har också varit tusen gånger i gurgel med folk men försonat mig med dem ... Man skäms slutligen och försonas! Glöm alltså inte, att jag bor i Potjinkovs hus i tredje våningen ...»
»På det här sättet skulle ni väl till slut ta’ emot smörj, herr Rasumichin, bara för att få nöjet att bevisa andra välgärningar!»
»Vem? Jag? Nej, tänkte någon bara det, skulle jag genast
