honom. »Nej, det är vedervärdigt, vattnet ...» mumlade han för sig själv. »Något mera blir det inte att se», tillade han, »det lönar sig inte att vänta. Vad är det med poliskontoret ... varför är Sametov inte där? Efter nio måste det vara öppet...» Han vände ryggen åt räcket och såg sig om.
»Nå, vad är det med det ... låt gå!» sade han beslutsamt, satte sig i rörelse och tog vägen åt poliskontoret. Hans hjärta var ihåligt och tomt; han ville icke tänka. Till och med den tryckande känslan var över, intet spår fanns mer av den energi, han haft förut, då han gick hemifrån med den tanken: »det måste göras ett slut på det här!» Han hade blivit alldeles likgiltig.
»Kanske är det ock en avslutning», tänkte han, under det han långsamt och slappt gick längs efter kanten av kanalen. »Jag vill ändå göra ett slut på det, jag vill ... Men blir det också verkligen en avslutning? Bah, lika mycket! Åtminstone får jag ett rum av några kvadratalnar — he! Skulle det alltså verkligen få ett slut? ... Skall jag säga dem det eller inte? Åh, för tusan! Och trött är jag också, om jag bara snart kunde få sitta eller lägga mig någonstans! Jag skäms bara över min dumhet! Förresten spottar jag åt det ock! ... Usch, så’na galenskaper man kan få i huvudet.»
Till poliskontoret gick vägen rakt fram och så till vänster om andra hörnet; därifrån var det endast några steg kvar. Men då han kommit till första hörnet, stannade han, tänkte efter, vek in på en annan gata och gjorde en omväg genom två gator — kanske utan avsikt, men kanske också för att fördriva några minuter och vinna tid. Han gick och stirrade på marken. Plötsligt föreföll det honom, som viskade någon honom något i örat. Han lyfte upp huvudet och såg, att han stod vid det där huset, just framför ingången. Sedan den där kvällen hade han icke varit här.
En oavvislig och oförklarlig önskan drog honom dit. Han gick in i huset, passerade genom portgången, vek så av i första ingången till höger och steg upp för den bekanta trappan ända till fjärde våningen. Det var mycket mörkt i den trånga och branta trappan. Han stannade på varje trappsteg och såg sig nyfiket omkring. I förstugan till första våningen var fönsterbågen alldeles uttagen, »det var den inte då», tänkte han. »Där är lägenheten i andra våningen, där Nikolaschka och Mit’ka arbetade; den är stängd och dörren är nymålad; den skall alltså hyras ut. Där är tredje våningen och här den fjärde ... Här var det!» Han var obeslutsam, dörren till våningen stod vidöppen, det var folk därinne, han hörde
