andan. Barnen voro förskräckta. Den lilla Lidotjka[1] skrek högt, kastade sig mot Polenka och darrade häftigt.
Sedan han hade lagt ned Marrneladov, vände Raskolnikov sig till Katerina Ivanovna:
»För Guds skull, var lugn; bliv inte rädd!» sade han hastigt till henne ... »Då han gick över gatan, körde en vagn över honom; oroa er inte, han kommer nog till sig igen, jag har låtit föra honom hit ... jag har varit hos er en gång förut, kommer ni ihåg det? Han kommer nog till sig, jag skall betala allt!»
»Har det nu äntligen skett!» skrek Katerina Ivanovna förtvivlad och störtade bort till mannen.
Raskolnikov märkte snart, att denna kvinna icke var en av dem, som med det första falla i vanmakt. Genast lade hon en kudde under den sårades huvud — ingen hade tänkt därpå; Katerina Ivanovna började genast kläda av honom, syna honom, pysslade om honom, tappade icke huvudet, utan sökte glömma allt annat; hon bet ihop sina darrande läppar och undertryckte det skri, som hotade att undslippa henne.
Raskolnikov skickade emellertid någon att fort hämta en läkare. Det bodde en i ett av de närmaste husen.
»Jag har skickat efter en läkare», upprepade han för Katerina Ivanovna, »var bara inte orolig, jag betalar honom. Finns det intet vatten här? ... Och tag hit en servett, en handduk eller vad som helst, fort! Man vet inte ännu, var och huru han är sårad ... Han har bara blivit sårad, inte dödad, det är säkert. Vad skall väl läkaren säga?»
Katerina Ivanovna skyndade till fönstret; där stod på stolen en lerskål med vatten, som var ämnat att tvätta linnet i. Katerina Ivanovna kunde icke tåla någon orenlighet och offrade förr sin nattro, än hon led någon smuts i rummet, men då hon inte hade tillräckligt med linne, så måste hon minst två gånger i veckan begagna sig av natten för att tvätta. Hon grep skålen för att bära den till soffan, men hade nära på fallit omkull med den. Raskolnikov hade emellertid redan fått reda på en handduk, doppade den i vattnet och började tvätta blodet från Marmeladovs ansikte. Katerina Ivanovna stod bredvid, tryckte händerna mot bröstet och kunde icke andas. Hon behövde själv snar hjälp. Raskolnikov började förstå, att han kanske begick en dumhet, då han lät föra den sårade hit. Poliserna stodo också ännu kvar utan att veta, vad som vore att göra.
- ↑ Diminutiv för Lydia.
