»Polja», ropade Katerina Ivanovna, »spring till Sonja fort. Om du inte träffar henne hemma, så säg åt någon där, att hennes far har blivit överkörd och att hon genast kommer hit, så snart hon kommer hem. Kvickt, Polja! Se här, tag halsduken på dig.»
»Spring allt vad du kan!» ropade plötsligt den lille gossen på stolen och sjönk därpå åter tillbaka i sin förra tystnad.
Emellertid hade det blivit så fullt av människor i rummet, att en synål icke kunde falla till golvet. Poliserna hade gått så när som på en; denne stannade ännu kvar och sökte driva ut folkhopen. Men däremot trängde nästan alla fru Lippewechsels hyresgäster sig in från de innanför liggande rummen. Katerina Ivanovna blev rasande.
»Kan ni då inte åtminstone låta honom dö i fred!» skrek hon till människorna ... »vad ha ni här att se för något! ... Med cigarretter till och med!» ...» Hon hostade. »En till och med i hatt! Ut med er! Hav åtminstone aktning för en döende!»
Hon hostade, så att hon var nära att kvävas, men okvädningarna hjälpte. Man var tydligen rädd för Katerina Ivanovna; den ene efter den andre drog sig tillbaka med en inre känsla av välbehag, som man kan märka hos en var, även hos de en närmast stående människorna, när en plötslig olycka träffar en annan, och varifrån ingen människa utan undantag oaktat den uppriktigaste medkänsla och innerligaste deltagande är helt och hållet fri.
Bakom dörren hörde man dessutom redan röster, som talade om sjukhuset och att man icke behövde låta sig besväras av någon.
»Man behöver väl inte dö heller!» ropade Katerina Ivanovna och stod redan i begrepp att öppna dörren och klargöra ståndpunkten för dem därute med ett åskväder, då hon på dörrtröskeln träffade tillsammans med madame Lippewechsel själv, vilken helt nyligen hade blivit underrättad om olyckan och nu hade kommit för att träffa anordningar. Hon var en grälsjuk tyska, som aldrig kunde vara stilla.
På en eländig rotvälska av ryska fordrade hon såsom värdinna, att den sårade skulle föras till sjukhuset.
Katerina Ivanovna, som alltid brukade antaga en högmodig ton gentemot detta fruntimmer — för att hon icke skulle glömma »sin ställning» — kunde icke heller nu underlåta att unna sig detta nöje. »Amalie Ivanovna», sade hon, »jag får be er ge akt på, vad ni säger! Ni ser själv, vad som har hänt Semjon Sacharovitj, han ligger för döden. Jag ber er att genast stänga dörren och inte släppa in någon. Sörj bara
