»Ligg stilla!» skrek Katerina Ivanovna till honom.
Men med otrolig ansträngning lyckades det honom att stödja sig på en hand. Han stirrade vilt en stund på sin dotter, som om han icke kände igen henne. Han hade ännu aldrig sett henne så utstofferad. Nu för första gången såg han henne, förnedrad, tillintetgjord, skrikande klädd och skamsen — liksom väntade hon tåligt på det ögonblick, då turen skulle komma till henne att taga avsked av sin döende fader. Ett oändligt lidande stod att läsa på hennes ansikte.
»Sonja! Min dotter! Förlåt!» ropade han och ville sträcka ut handen emot henne, men han förlorade sitt stöd, kom ur jämvikten och föll ned från soffan, rakt med huvudet mot golvet. Man sprang fram, lyfte upp honom, lade ned honom på nytt, men han höll redan på att dö. Sonja skrek till, sprang fram, omfamnade honom och förlorade medvetandet. Han dog i hennes armar.
»Äntligen har han nått sitt mål!» ropade Katerina Ivanovna, under det hon betraktade sin mans lik; »men vad nu? Hur skall jag få honom begraven? Och hur skall jag få något att ge de små att äta i morgon?»
Raskolnikov trädde fram till Katerina Ivanovna.
»Katerina Ivanovna», började han, »förra veckan talade er avlidne man om hela sitt liv för mig med alla dess enskildheter. Jag försäkrar er, att han talade om er med svärmisk aktning. Sedan den kvällen då jag erfor, huru kär han hade er alla och hur han i synnerhet älskade och aktade er, Katerina Ivanovna, oaktat sin olyckliga svaghet, sedan den kvällen voro vi vänner ... Tillåt mig därför att nu ... bidraga till ... att visa min avlidne vän den sista tjänsten. Se där ... är tjugo rubel ... och om det kan vara er till någon hjälp, så ... jag ... med ett ord, jag kommer igen ... alldeles säkert ... jag kommer kanske redan i morgon ... Farväl!»
Han skyndade ut och trängde sig genom hopen; men på trappan stötte han plötsligt ihop med Nikodim Fomitj, som också hade fått höra talas om olyckan och personligen ville träffa de nödiga anstalterna. Ehuru de icke återsett varandra efter uppträdet i poliskontoret, kände likväl Nikodim Fomitj ögonblickligen igen honom.
»Åh, är ni här?» sporde han honom.
»Han är död», svarade Raskolnikov. »Läkaren var där, prästen också, allt som det bör sig. Oroa inte den stackars kvinnan för mycket, hon har tvinsot ... Ni är ju en god människa, jag vet det ...» tillade han hånfullt och såg honom rakt i ögonen.
