»Men så ni fläckat ned er med blod», anmärkte Nikodim Fomitj, som vid ljuset från lyktan hade sett några färska blodspår på Raskolnikovs väst.
»Ja, jag har fläckat ned mig ... jag är alldeles full med blod! ... genmälte Raskolnikov med egendomlig tonvikt, skrattade därpå och nickade med huvudet och gick ned för trappan.
Han gick långsamt, feberaktigt upprörd och utan att själv ana det uppfylld av en ny, djup känsla av det plötsligt över honom inbrytande fulla och mäktiga livet. Denna känsla kunde endast jämföras med den, som den dödsdömde förnimmer, vilken plötsligt och oväntat blir benådad. Mitt i trappan upphann honom prästen, som återvände hem. Raskolnikov lät honom gå förbi sig och de togo tigande avsked av varandra. Då han sedan kommit till de sista trappstegen, hörde han plötsligt hastiga steg bakom sig; någon sökte hinna upp honom. Det var Polenka; hon sprang efter honom och ropade: »hör ni, hör ni!»
Han vände sig om. Hon hade stannat ett trappsteg högre, rakt framför honom. Ett svagt ljus trängde dit upp från gården. Raskolnikov kunde urskilja barnets lilla magra, men älskliga anlete, som log honom till mötes och med barnslig glädje såg på honom. Hon kom i ett ärende, som synbarligen intresserade henne själv.
»Hör ni, vad heter ni ... och så, var bor ni?» frågade hon hastigt och med flämtande röst.
Han lade båda händerna på hennes axlar och såg på henne, som hade en lycka vederfarits honom — han visste icke själv varför.
»Vem har skickat er?»
»Syster Sonja har skickat mig», svarade flickan, fortfarande muntert leende.
»Jag tänkte det, att syster Sonja hade skickat er ...»
»Mamma har också skickat mig. Då syster Sonja skickade mig, kom mamma också fram och sade: Spring fort, Polenka!»
»Tycker ni om syster Sonja?»
»Jag tycker om henne mer än alla andra!» sade Polenka med egendomlig bestämdhet och hennes leende blev allvarsammare.
»Skulle ni kunna tycka om mig också?»
I stället för svar såg han, hur flickans lilla anlete närmade sig honom och de svällande läpparna naivt räckas emot honom till en kyss.
Plötsligt omfamnade honom de magra armarna och tryckte honom tätt, mycket tätt till sig; det lilla huvudet lutade sig mot
