Sonetjkas lilla säng och böjde knä vid dess fot, kysste hennes fötter och ville ej resa sig, förrän de bägge föllo i sömn i varandras armar... bägge två... bägge två... ja... och jag... låg där, drucken!»
Marmeladov tystnade, som om rösten plötsligt svikit honom. Så fyllde han hastigt i glaset, drack ur det och harskade sig.
»Från den tiden, min herre», fortfor han efter någon tystnad, »från den tiden och på grund av en obehaglig händelse, föranledd av illasinnade människors angivelser... det var i synnerhet Darja Franzovna, som var skuld därtill, för det man enligt hennes föregivande inte hade visat henne tillbörlig aktning... från den tiden nödgades sålunda min dotter Sofia Senajanovna taga en gul biljett och kunde därför inte bo tillsammans med oss. Vår värdinna, Amalia Ivanovna, ville heller inte finna sig i det (ehuru hon förut icke haft något emot Darja Franzovna) och inte heller herr Lebesetnikov... hm... Det var just angående Sonja, som Katerina Ivanovna och herr Lebesetnikov råkade ihop. Förut hade han själv avsikter på Sonetjka och nu var hans hederskänsla plötsligt kränkt. ’Vad’, sade han, ’skall jag, en så upplyst man, bo i samma hus som en sådant?’ Men det kunde inte Katerina Ivanovna taga lugnt, hon tog hennes parti... nå, och så kom det... Nu kommer Sonetjka för det mesta bara till oss i skymningen och hjälper Katerina Ivanovna och delar med oss, så gott hon kan... Hon har hyrt ett rum hos skräddar Kapernaumov; Kapernaumov är lam och stammar, hela hans talrika familj stammar också, hans hustru likaledes... de bo alla i ett rum, men Sonja har sin egen kammare... hm ja!... det är mycket fattigt folk och de stamma, ja... Alltså stod jag opp nästa morgon och begav mig till hans excellens Ivan Afanasievitj. Känner ni hans excellens Ivan Afanasievitj?... Inte?... Nå, då känner ni inte en av Gud benådad människa! Han är... rena vaxet... vaxet för Guds åsyn; han smälter som vax! Tårarna stodo honom till och med i ögonen, då han fått höra alltsammans. ’Nåväl’, sade han, ’Marmeladov, du har visserligen en gång svikit mig i mina förväntningar... men jag vill antaga dig än en gång på mitt eget ansvar’... han begagnade just dessa samma ord... ’kom ihåg det och gå!’ Jag kysste stoftet under hans fötter... naturligtvis i tankarna, ty i verkligheten skulle han, en hedersman, en statsman med upplysta tänkesätt, aldrig ha tillåtit det; jag återvände hem och då jag talade om, att jag skulle återfå mitt ämbete, skulle få lön, Gud, vad det blev för en glädje!»
Marmeladov tystnade ånyo i stor sinnesrörelse.
