Nu kom det in en hel hop fulla människor från gatan. De hade ett positiv med sig, som en av dem spelade på, och en sjuårig, hes barnröst sjöng Chutoroken[1]. Man började stoja därnere. Värden och uppassarna fingo göra med att betjäna de nykomna. Marmeladov fortfor med sin berättelse utan att bry sig om de inträdande. Han tycktes redan vara mycket medtagen, men ju mer drucken han blev, dess pratsammare blev han. Minnet av den lycka han nyligen haft bidrog att liva upp honom och framkallade till och med liksom ett glädjeskimmer över hans anlete. Raskolnikov lyssnade uppmärksamt till hans berättelse.
»Så gick det till, min herre, det är nu omkring fem veckor sedan... ja... Knappt hade de fått veta det, både Katerina Ivanovna och Sonetjka, Herre Gud, det var som om jag kommit i himmelriket. Annars, när jag låg där som ett djur, hörde jag bara skällsord. Men nu gingo de på tåspetsarna; barnen måste vara tysta som råttor: ’Semjon Sacharitj har blivit trött av att arbeta på kontoret och vilar sig... tst... tst!’ Innan jag gick på kontoret fick jag kaffe och det med grädde i... det var verkligen riktig grädde, tänk bara! Och var de fingo pengar ifrån till en ny, snygg ämbetsdräkt... elva rubel och femtio kopek... det begriper jag inte än i dag. Stövlar, krage av skirting... en präktig rock... allt för elva och en halv rubel... och allt alldeles utmärkt! Då jag kom hem från kontoret första dagen på förmiddagen, hade Katerina Ivanovna lagat två rätter mat, soppa och salt kött med pepparrot... något dylikt hade vi aldrig upplevat förr. Hon hade rakt ingenting att taga på sig, rakt ingenting... och nu hade hon pyntat ut sig, som skulle hon på kalas... och alls inte till det yttre bara! Hon förstår att göra något av ingenting alls! Håret vackert uppsatt, ren krage och rena manschetter... och en helt annan människa var hon, yngre, vackrare. Sonetjka, min lilla duva, hade försträckt oss pengar. ’Nu passar det inte längre, att jag kommer ofta till er, bara en gång emellanåt i skymningen, när ingen ser mig!’ Och hör bara! Då jag en eftermiddag kom hem och lade mig litet på sängen, vad tror ni då skedde? Fastän Katerina Ivanovna för knappt en vecka sedan hade varit i brinnande gräl med vår värdinna, Amalia Ivanovna... kunde hon inte neka sig glädjen att bjuda henne på kaffe. Hela två timmar sutto de tillsammans och tisslade i ett sträck: ’Ser ni, då Semjon Sacharitj nu har fått igen sin plats och får lön, så måste han personligen göra hans excellens sin uppvaktning och hans excellens kom själv ut, lät alla
- ↑ En bekant rysk sång.
