bror lille, men tusan skall veta, han har så egna tankar ... jag säger dig bara, han har nu slagit sig på sinnessjukdomar. Men du kan ju spotta åt det ...»
De tego båda en stund.
»Hör, Rasumichin», började Raskolnikov, »jag vill säga dig något, jag var nyss hos en döende, en ämbetsman, som dog ... jag gav bort alla mina pengar där ... och dessutom kysste mig nyligen ett litet väsen, vilket, och om man också verkligen hade slagit ihjäl någon ... med ett ord ... jag såg också ett annat väsen där ... med en eldfärgad fjäder ... förresten vet jag inte mer, vad jag säger; jag är mycket klen, stöd mig du ... där ha vi ju trappan ...»
»Hur är det med dig? Hur mår du?» frågade Rasumichin förskräckt.
»Det svindlar för mig, men det är inte det; jag känner mig så svårmodig, så tung till sinnes, alldeles som en kvinna ... det är verkligen sant! — Se, vad är det? Se, se!»
»Vad då?»
»Ser du då inte? Det är ljus i mitt rum, ser du, genom springan ...»
De stodo redan på näst sista trappan vid värdinnans lägenhet och man kunde verkligen se där nedifrån, att det var ljus i Raskolnikovs rum.
»Besynnerligt! ... Kanske det är Nastaszja?» anmärkte Rasumichin.
»Hon är aldrig därinne vid den här tiden, hon sover dessutom för längese’n; men ... det är detsamma! Farväl!»
»Vad kommer åt dig? Jag följer förstås med dig, så gå vi bägge två!»
»Jag vet nog, att vi gå in tillsammans, men jag ville gärna trycka din hand här och taga avsked av dig. Nå, räck mig handen, farväl!»
»Hur är det med dig, Rodja?»
»Ingenting ... kom bara, du skall vara vittne ...»
De gingo upp för trappan och Rasumichin undrade, om inte Sossimov dock kunde ha rätt till sist. »Ack, jag har bara oroat honom med mitt prat!» mumlade han för sig själv. Plötsligt, då de närmade sig dörren, hörde de röster i rummet.
»Ja ... vad kan det vara?» ropade Rasumichin.
Raskolnikov var den förste vid dörren, han ryckte upp den på vid gavel och stod som fastvuxen på tröskeln.
Moder och syster sutto därinne på soffan och hade redan väntat på honom halvannan timme! Huru kom det sig då, att han allra minst hade väntat dem och alls icke hade tänkt på dem, ehuru han just i dag hade fått veta, att de voro avresta,
