voro på väg, att de kunde komma var timme! Under tiden medan de väntade, hade de frågat Nastaszja. Hon stod ännu framför dem och hade talat om allt, allt i dess minsta enskildheter. De blevo utom sig av förskräckelse, då de hörde, att han hade sprungit därifrån i dag och efter vad hon sade i feberyrsel! »För Guds skull, vad har det då blivit av honom!» Bägge gräto, på bägge vilade en börda av sorg och bekymmer under denna halvannan timmes väntan.
Ett glädjerop hälsade Raskolnikovs ankomst. Båda skyndade emot honom. Men han stod som livlös; ett plötsligt, förfärligt minne slog ned i honom som en blixtstråle. Hans armar lyftades icke för att omfamna dem. Han hade icke kraft därtill. Modern och systern tryckte honom till sitt hjärta, kysste honom skrattande, gräto ... Han tog ett steg, vacklade ... och störtade ned vanmäktig.
Fasa, skri, klagorop, jämmer! ... Rasumichin, som stod på tröskeln, flög in i rummet, tog den sjuke i sina kraftiga armar och i nästa ögonblick hade han lagt honom på soffan.
»Betyder ingenting, betyder ingenting alls!» ropade han till modern och systern, »en svimning, bara en småsak! Läkaren sade helt nyss, att han var mycket bättre, nästan frisk! Tag hit vatten! Nå, där kommer han ju redan åter till sig, han har ju redan återfått medvetandet!»
Rasumichin grep Dunetjkas hand, men så, att han nästan hade vridit den ur led, och böjde henne ned, för att hon skulle kunna övertyga sig om, att han redan återfått medvetandet. Moder och syster sågo med rörelse och tacksamhet på Rasumichin, liksom på en försyn; de hade ju redan hört av Nastaszja, vad denne »flinke, unge man», såsom Pulcheria Alexandrovna Raskolnikova själv ännu samma afton hade kallat honom under ett förtroligt samtal med Dunja, hade varit för deras Rodja under hela hans sjukdom.