Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hittills hade druckit, än en gång steg honom åt huvudet med dubbel kraft. Han höll båda damerna i handen, föreställde dem alla möjliga förnuftsgrunder och för att de skulle så mycket mera uppmärksamma vad han sade, tryckte han vid vart ord deras händer så, att han nästan hade krossat dem som i ett skruvstäd. Han nästan slukade Avdotja Romanovna med sina blickar utan att genera sig det minsta. Då och då ryckte de sina värkande händer ur hans stora, knotiga tassar, men han märkte icke, varför de gjorde det utan grep endast så mycket fastare om dem på nytt. Om de i detta ögonblick hade bett honom, att han skulle kasta sig på huvudet utför trappan för att göra dem en tjänst därmed, hade han gjort det utan uppskov eller motstånd. Pulcheria Alexandrovna märkte väl oaktat sina bekymmer för Rodja, att den unge mannen var alltför excentrisk och att han tryckte hennes hand mycket för hårt. Men då han efter hennes mening hade sörjt för dem som ett slags försyn, så försökte hon att icke lägga märke till hans exalterade väsen. Avdotja Romanovna hyste samma bekymmer för Rodja som modern, men ehuru hon icke var rädd av naturen, ingöto dock Rasumichins ögon, som lyste med vild glans, en sådan fruktan och rädsla hos henne, att endast den oändliga tillit till honom, som Nastaszjas berättelse hade väckt hos henne, avhöll henne från att springa sin väg och taga modern med sig. Hon förstod dessutom, att hon likväl icke skulle kunna hinna undan honom. Tio minuter därefter hade han blivit något lugnare. Rasumichin förstod nämligen konsten att oaktat sitt icke normala tillstånd sätta dem in i förhållandena och de förstodo genast, med vilken de hade att göra.

»In till värdinnan? Omöjligt ... dumheter!» svarade han Pulcheria Alexandrovna med bestämdhet. »Om ni också tio gånger vore hans mor ... så gör ni honom rasande, om ni stannar här och så vete tusan, vad det kan hända därutav! Hör nu på, vad jag skall göra. För ögonblicket stannar Nastaszja hos honom och jag följer er hem, ty ni kunna inte gå ensamma på gatan vid den här tiden på natten. I det avseendet är det hos oss i Petersburg ... men, nog om det! Så springer jag genast tillbaka hit och ger er på hedersord besked om en kvart, säger er, hur han har det, om han sover o. s. v. Därpå, hör ni, springer jag hem till mig ... det är främmande hos mig och de äro alla fulla ... hämtar Sossimov, läkaren, som sköter honom ... han blir aldrig full ... släpar honom med mig hit till Rodja och kommer så strax tillbaka till er. Ni får alltså två gånger besked inom en timmes förlopp ... och därtill av läkaren; ni förstår, av läkaren själv, inte bara av mig! Skulle det stå dåligt till, så svär jag, att jag

175