»Vi träffas i morgon, broder», sade Dunja medlidsamt, »kom, mamma ... farväl, Rodja!»
»Hör du, syster!» ropade han till henne och samlade sina sista krafter, »jag talar inte i yrsel. Detta giftermål ... är en nedrighet. Om jag också är en skurk, så får du inte ... en av oss ... låt vara, att jag är ovärdig ... men jag vill inte finna mig i, att min syster också blir det. Antingen jag eller Lushin ... gå nu ...»
»Du har visst blivit tokig, tyrann!» vrålade Rasumichin. Men Raskolnikov svarade icke, kunde kanske icke heller svara mera. Han lade sig ned på soffan och vände sig alldeles utmattad om mot väggen. Avdotja Romanovna såg uppmärksamt på Rasumichin, hennes svarta ögon blixtrade; Rasumichin for tillsammans vid denna blick. Pulcheria Alexandrovna stod där som träffad av ett slag.
»Jag kan i varje fall inte gå härifrån», viskade hon till Rasumichin ... »jag stannar här ... på ett eller annat sätt. Vill ni följa hem Dunja?»
»Ni fördärvar allt därmed», svarade Rasumichin viskande och i upprörd sinnesstämning, »låt oss åtminstone gå ut på trappan. Nastaszja, lys oss! Jag svär er», sade han utanför dörren, beständigt viskande, »att han för en stund sedan var nära att gå löst på oss, mig och läkaren! Förstår ni ... till och med läkaren! Och han rättade sig efter honom bara för att inte reta honom och gick ut. Men jag gick ned hit inunder för att passa på honom, men under tiden klädde han på sig och sprang ifrån oss. Om ni nu bråkar mera med honom, är han i stånd att mitt i natten springa sin väg igen och göra något illa åt sig ...»
»Åh ... hur kan ni då säga något sådant!»
»Avdotja Romanovna kan inte heller vara ensam där i de möblerade rummen. Tänk bara, vad det är för ett hus! Kunde den där skurken, Peter Petrovitj, inte också ha hyrt er ett bättre logi ... förresten skall jag säga er, att jag är litet full ... därför är jag så ovettig ... men bry er bara inte om det ...»
»Jag vill gå ned till värdinnan här i huset och bedja henne att överlåta ett hörn åt Dunja och mig för i natt», sade Pulcheria Alexandrovna envist. »Jag kan inte låta honom vara ensam så där, det kan jag inte.»
De stodo på trappan alldeles utanför värdinnans dörr; Nastaszja stod ett steg högre upp och lyste dem. Rasumichin var mycket upprörd; då han nyss följde Raskolnikov hem, var han ännu helt frisk och munter oaktat den stora kvantitet dryckesvaror, han hade hällt i sig. Men hans nuvarande tillstånd gränsade till extas ... det var som om allt, vad han
