jag har inte haft någon aning alls, ni ha ju fallit ned så plötsligt som från himlen. Jag kommer visst inte att få sova på hela natten ... Den här Sossimov var rädd för, att han kunde bli’ tokig ... därför får man inte reta upp honom...»
»Men vad säger ni?» ropade modern.
»Har läkaren verkligen sagt det?» sporde Avdotja Romanovna förskräckt.
»Har han sagt det ... men det är inte sant, det är det alls inte. Han gav honom också medicin, ett litet pulver, jag såg det själv ... och så kommo ni opp i alltsammans ... åh! Om ni bara hade kommit i morgon i stället! Det var bra, att vi åtminstone gingo vår väg. Om en timme skall Sossimov själv ge er besked. Han är inte full! ... då är jag det inte längre heller... Varför gick jag då och hällde i mig så mycket? Det var därför, att de började gräla med mig ... de fördömda människorna! Jag hade redan svurit, att inte mera gräla med någon! ... Så’na galenskaper de komma med! ... vi voro nära att komma i luven på varandra. Min onkel stannade hemma, han får vara värd ... Tänk bara, de försvarade individens fullständiga opersonlighet och funno det högsta idealet däri. Man skall vara så litet originell som möjligt, likna sig själv så litet som möjligt. Det anse de vara det största framsteget. Om det de sade ändå hade varit deras egen mening, men ...»
»Hör», avbröt Pulcheria Alexandrovna bestämt, men det gjorde honom bara ännu mera häftig.
»Ja, vad tror ni väl!» ropade Rasumichin ännu högre, »ni tro väl, att jag förivrade mig, bara därför att de andra skränade? Dumt prat ... jag tycker till och med om, att man pratar litet i vädret. Att prata och ljuga är människans enda privilegium, det är det enda avseendet, vari hon står framför alla andra organismer. Den som ljuger, närmar sig sanningen! Jag är en människa ... ty jag ljuger. Ingen enda sanning har någonsin kommit i dagen, utan att man ljugit en fjorton, femton gånger förut ... och det är på visst sätt lovvärt. Men vi kunna inte en gång ljuga självständigt, originellt! Den som skall ljuga för mig, skall åtminstone göra det på sitt eget sätt, och skall jag då kyssa honom därför. Den självständiga, originella lögnen är i alla händelser bättre än en främmande, efterapad sanning. I första fallet är man åtminstone en människa, i det andra däremot på sin höjd en papegoja. Till sanningen komma vi ändå slutligen ... bara man inte kör fast i livet ... man har exempel därpå. Nå, och vad äro vi då egentligen nu? Vi äro alla, alla utan undantag ... med hänsyn till vetenskap, utveckling, tankekraft,
