uppfinningar, ideal, önskningar, frihetssinne, förnuft, erfarenhet och allt, allt annat ... ändå bara i första klassen, i förberedningsklassen. Vi tycka om att leka med främmandes förstånd ... att gräva oss in däri! Förhåller det sig inte så? Har jag inte rätt?» ropade Rasumichin, i det han tryckte och skakade de båda damernas händer — »inte sant?»
»Åh, Gud ... det vet jag inte», sade den stackars Pulcheria Alexandrovna.
»Jo, jo .. ehuru jag inte är alldeles enig med er», tillade Avdotja Romanovna allvarligt, men måste plötsligt skrika till högt, så hårt hade han denna gång tryckt hennes hand.
»Jo? Ni säger jo? Nå, då är ni ... ni är ...» ropade han hänryckt, »allt det goda, allt det rena, allt förnufts ... och all fullkomlighets källa! Giv mig er hand, giv mig den ... ni också, jag vill kyssa era händer här, genast, på mina knän!»
Och han knäböjde på gatan, som lyckligtvis var alldeles folktom.
»Sluta då! ... jag ber er, vad är det, ni gör?» ropade Pulcheria Alexandrovna, fullständigt bragt ur fattningen.
»Stig upp, stig upp!» sade Dunja leende, men likväl litet orolig.
»Jag gör det inte för något pris förrän ni räcker mig er hand. Se så, nu är det bra, nu stiger jag upp och vi gå vidare. Jag är en olycksalig tölp, jag är er inte värdig, jag är full ... jag skäms ... jag är inte värdig att hålla av er ... men att böja knä för er ... det är vars och ens plikt, som ännu inte är ett fullständigt kräk! Och jag har böjt knä! ... Där är huset ni skola bo i ... Rodion var verkligen i sin rätt, då han kastade ut Peter Petrovitj ... ty, hur har han vågat att hyra åt er här! Det är en skandal! Vet ni, vem som brukar bo här? Och ni är hans fästmö? Är ni verkligen hans fästmö? Nå, då får jag säga er, att ... er fästman — är en skurk!»
»Hör nu, herr Rasumichin, ni glömmer ...» började Pulcheria Alexandrovna.
»Ja visst, ni har rätt, jag glömde mig själv ... jag blygs!» föll Rasumichin henne ångerfullt i talet ... »men ... men ... ni får inte bli ond, därför att jag sade detta! Ty jag talar uppriktigt och alldeles inte därför ... hm! ... Det vore nedrigt. Med ett ord, inte därför att jag är ... hm, nå, lika gott, jag vill inte säga varför, jag tilltror mig det ej ... Men vi kände genast på oss, då han trädde in, att han inte hörde till vår krets. Inte alls därför att han hade låtit frisera sig hos en hårfrisör, inte heller därför att han hade så bråttom med att låta sitt förstånds lykta lysa för oss, utan därför att han är en
