spion, en spekulant, därför att han är en jude, en hycklare, man kan ju se det på honom. Ni tro kanske, att han är klok? Nej, en narr är han, en riktig narr! Nå, och det skulle vara en man för er? Åh, Gud! ... ser ni, mina damer», han stannade på trappan ... »om också alla de, som i detta ögonblick äro hemma hos mig, äro druckna, så är det dock ärligt folk allesammans; och om vi också ljuga litet ... ty jag ljuger också ... så ljuga vi oss ändå nog till sist fram till sanningen, ty vi äro på den goda och ädla vägen. Men Peter Petrovitj ... han är inte på den ädla vägen. Om jag också har farit duktigt ut mot de där gossarna förut ... så har jag ändå aktning för dem; till och med Sametov, som jag visserligen inte aktar, håller jag likväl av ... han är ännu en ung spoling! Ja, till och med det där ärkenötet Sossimov, ty ... han är ärlig och förstår sin sak ... Men nog om det, vill ni förlåta mig vad jag än har sagt? Har ni förlåtit mig? Är det säkert? Nå, så kom. Den här korridoren känner jag till, jag har varit här förut — just här i nummer tre var det en skandal ... Men var är ert rum, vilket nummer har det? Nummer åtta? Se så, regla för dörren och låt ingen komma in. Om en kvart kommer jag med besked och om en halvtimme därefter kommer jag tillbaka med Sossimov, ni skola få se, hur jag skall skynda mig, adjö!»
»Min Gud, Dunetjka, vart skall allt det här ta’ vägen?» sade Pulcheria Alexandrovna och vände sig oroligt till sin dotter.
»Var inte orolig, mamma lilla», svarade Dunja i det hon lade hatt och mantilj ifrån sig. »Gud har själv sänt oss denne man, fastän han har kommit direkt från ett dryckesgille. Man kan lita på honom, det försäkrar jag. Vad har han då inte redan gjort för Rodja?»
»Åh, Dunetjka, Gud vet, om han kommer igen! Hur kunde jag låta övertala mig att gå därifrån ... Att jag skulle återse honom så, hade jag ändå inte tänkt mig, nej, det hade jag inte! Så retlig han var ... alldeles som om vår ankomst var honom obehaglig ...»
Tårarna kommo henne i ögonen.
»Nej, det var alls inte det, mamma. Ni gav inte riktigt akt på honom, ni grät bara hela tiden. Han är ännu mycket angripen och nervös av sin svåra sjukdom ... det är alltsammans!»
»Åh, denna sjukdom! Hur skall den väl sluta? ... Och så han talte till dig, Dunja!» sade modern och såg dottern i ögonen med en skygg blick liksom för att gissa hennes tankar. Hon var förresten till en del redan tröstad därigenom, att Dunja själv tagit sin bror i försvar och följaktligen redan