svartsjuk på Avdotja Romanovna, utan också på Pulcheria Alexandrovna, hade han icke så orätt, ehuru denna redan var fyrtiotre år gammal; hennes ansikte visade ännu spår av tidigare skönhet och hon såg mycket yngre ut. Detta är ofta fallet med kvinnor, som ha bevarat sin själsspänstighet, friskhet i känslan och sin hjärtevärme utöver ungdomsåren. Att detta överhuvud är det enda medlet att behålla skönheten in i ålderdomen vilja vi vid detta tillfälle endast i förbigående anmärka. Hennes hår började väl att bliva grått och tunt, några små rynkor hade redan för länge sedan bildat sig kring ögonen, sorg och bekymmer hade gjort kinderna håliga och infallna, men likväl var hennes ansikte ännu skönt. Hon var Dunetjkas avbild, endast tjugo år äldre och saknade draget vid underläppen, som icke sköt fram så mycket. Pulcheria Alexandrovna var mycket känslofull, men icke sentimental; hon var skygg och eftergivande, dock endast till en viss grad; hon kunde giva efter i mycket, gå in på mycket, till och med emot sin övertygelse, hon gick dock aldrig utöver en viss gräns och ingen makt i världen var i stånd att få henne att överskrida denna eller förmå henne att förneka sina grundsatser.
Precis tjugo minuter efter det Rasumichin hade gått ifrån dem, knackade det två gånger hastigt, men tyst på deras dörr; han hade kommit tillbaka.
»Jag har icke tid att gå in», sade han hastigt, då dörren öppnades. »Han sover mycket gott, lugnt och djupt; Gud give, han måtte få sova så i tio timmar. Nastaszja är hos honom; jag har befallt henne att stanna, tills jag kommer igen. Nu släpar jag dit Sossimov, han skall sedan giva er besked och därpå kunna ni lägga er, ni äro väl förfärligt trötta ...»
Han skyndade därifrån nedåt korridoren.
»Vad det ändå är för en rask ... och präktig ung man!» utbrast Pulcheria Alexandrovna glädjestrålande.
»Han ser verkligen ut att vara en bra människa!» genmälte Avdotja Romanovna ivrigt och började på nytt att gå fram och tillbaka på golvet.
Ungefär en timme därefter hördes åter steg i korridoren och man knackade ånyo på dörren. Bägge damerna litade denna gång säkert på Rasumichins löfte och han hade riktigt nog verkligen tagit Sossimov med sig till dem. Denne hade genast visat sig villig att lämna sällskapet och se till Raskolnikov, men till damerna ville han i början alls inte gå, han trodde icke den druckne Rasumichins försäkringar. Hans egenkärlek blev dock snart tillfredsställd och han kände sig till och med smickrad, då han såg, att de verkligen väntade på hans dom
