som på ett orakelsvar. Han stannade precis tio minuter hos dem och det lyckades honom fullständigt att lugna Pulcheria Alexandrovna. Han talade med stort deltagande till dem, men var kort och mycket allvarsam, alldeles som en tjugosjuårig doktor vid en viktig konsultation. Han sade icke ett enda ord, som icke berörde den sak, som hade fört honom dit, och yttrade icke heller den minsta önskan att träda i någon närmare eller förtroligare förbindelse med mor och dotter. Då han trädde in, föll honom väl Avdotja Romanovnas bländande skönhet i ögonen, men han gjorde allt för att icke låta henne märka detta intryck och han ställde sina ord uteslutande till Pulcheria Alexandrovna. Detta gjorde han med ett visst inre behag. Han sade om den sjuke, att han för ögonblicket fann hans tillstånd mycket tillfredsställande. Såvitt han hade kunnat utröna, vore sjukdomens ursprung — frånsett de svåra omständigheter i materiellt hänseende, vari patienten under den sista månaden befunnit sig — att söka i vissa, moraliska orsaker, den vore en produkt av så att säga många invecklade, moraliska och materiella orsaker, av oro, ängslan, bekymmer, vissa idéer o. s. v. Då han märkte, att Avdotja Romanovna särdeles uppmärksamt hörde på honom, inlät han sig ytterligare i detaljer vidkommande detta ämne. Pulcheria Alexandrovnas förlägna och ivriga fråga angående hans misstanke om en möjlig sinnesförvirring, besvarade han med lugnt och öppet hån, sade, att hans ord blivit överdrivna, att den sjuke visserligen tycktes hava en fix idé, något, som liknade ett slags monomani ... att han, Sossimov, just nu sysselsatte sig med denna över måttan intressanta del av läkarevetenskapen ... att man emellertid måste taga hänsyn till den sjukes feberaktiga tillstånd och hans yrsel, som hade varat nästan ända till i dag ... att hans släktingars ankomst dessutom skulle verka välgörande på honom, skulle styrka och förströ honom ... »förutsatt att nya, utomordentliga sinnesrörelser undvikas» ... tillade han betydelsefullt. Därpå reste han sig, tog med utsökt hövlighet avsked och gick, tillfredsställd med sitt besök och ännu mer med sig själv, följd av moderns välsignelser och innerliga tacksägelser och lyckliggjord med en handtryckning, som systern utan någon medverkan från hans sida gav honom.
»Allt annat gömma vi till i morgon; nu gå vi till sängs!» tillade Rasumichin, i det han gick bort med Sossimov, »i morgon kommer jag till er så tidigt som möjligt för att giva er besked.»
»Vad Avdotja Romanovna ändå är för en förtjusande flicka!» sade Sossimov, då de kommit ut på gatan.
