det. Hon har ett piano också ... jag klinkar litet, som du vet; jag spelade en äkta rysk sång på det: »Av heta tårar överströmmad» — hon tycker om sådana där äkta ryska sånger — nå, just med den där sången började det; du är ju skicklig pianospelare, en riktig Rubinstein ... Jag försäkrar dig, att du inte skall ångra det.»
»Men har du givit henne något löfte, eller kanske din underskrift? Du har väl inte till slut givit henne äktenskapslöfte?»
»Nej, visst inte, ingenting sådant där! Hon är inte av det slaget; Tjebarov ville också ...»
»Nå, så låt henne löpa!»
»Nej, det går inte an.»
»Varför då?»
»Det är nu en gång så; med ett ord, det går inte för sig; det har varit en viss dragningskraft ...»
»Men varför har du då dragit henne till dig?»
»Åh, jag har inte alls dragit henne till mig, jag har kanske själv känt mig tilldragen, av dumhet; henne gör det lika mycket, om det är du eller jag, bara det sitter en bredvid henne och suckar. Vad du än pratar med henne om, till och med om det är matematik, integralräkning t. ex., så gör det ingenting alls; det är vid Gud inte skämt utan fullt allvar; det är henne alldeles likgiltigt, hon vill bara se på dig och sucka, ett helt år igenom, om så är. Jag har bland annat pratat med henne om det preussiska herrehuset i hela två dagar (vad nytt skall man väl hitta på att tala om?) ... hon hörde på mig, suckade och svettades! Bara inte ett ord om kärlek ... hon är alltför skygg, krampaktigt skygg ... men du måste låtsa, som om du inte kan slita dig lös från henne ... Det är tillräckligt. Det är mycket bekvämt hos henne, man är alldeles som hemma hos sig ... du kan läsa där, sitta, ligga, skriva ... till och med kyssa henne, kan du, men bara försiktigt ...»
»Nå, men vad skall det där tjäna till?»
»Ja, det kan jag inte förklara så riktigt! Ser du, ni likna varandra så mycket, du och hon! Jag har tänkt på dig redan förut! Det är ju detsamma, om det sker förr eller senare? Här, bror lille, kommer du att finna dig så väl ... och ... och inte endast väl, du kommer riktigt att försjunka i välbefinnande; det är, som befunne man sig vid världens ände, som ett skepp, vilket ligger för ankar; det är en fridfull asyl, som ligger ungefär vid jordens medelpunkt ... det är ett non plus ultra av alla slags läckra pannkakor, feta fiskpastejer, aftonte vid samovaren, stilla suckande, mjuka pälströjor och varma sittplatser ... det är, som vore du död och ändå
