levande ... båda delarnas goda sidor förenade till ett! ... Nå, bror, nu har jag givit dig något trevligt till bästa ... nu är det tid att sova! Hör du, om natten vaknar jag ibland, då går jag upp till honom och ser efter, hur det står till. Men det behövs väl inte, dumheter, allt går ju bra! Du behöver inte heller vara vidare orolig — men om du vill, kan du ändå titta upp en gång. Skulle du märka något — att han har feber eller yrar, så väck mig bara genast. Men det händer nog inte något ...»
II.
Rasumichin vaknade nästa morgon klockan åtta i en allvarlig och bedrövad sinnesstämning. Många nya och oförutsedda frågor trängde sig på honom, så snart han slog upp ögonen. Han hade aldrig börjat dagen så förut. Han mindes med största noggrannhet allt, som hade hänt honom den föregående dagen; han förstod, att något alldeles ovanligt hade inträffat och att han hade fått ett intryck, som icke liknade något han förut hade känt. Men på samma gång insåg han också, att den fantasibild, som fäst sig i hans huvud, icke hade den minsta utsikt att någonsin bliva förverkligad ... hoppet om den lycka, han strävade efter, syntes honom så tvivelaktig, att han blygdes vid blotta tanken därpå och sökte fästa sina tankar på några av de närmare liggande bekymmer och göromål, som den fördömda gårdagen hade haft med sig.
Det av den föregående dagens minnen, som plågade honom mest, var, att han varit så »usel och nedrig» ; han menade därmed icke endast sitt rusiga tillstånd, utan i synnerhet att han i den unga flickans närvaro av dum, överilad svartsjuka och utan att taga hänsyn till hennes känslor hade farit ut mot hennes fästman, ehuru han varken kände riktigt till deras ömsesidiga förhållanden och förpliktelser eller mannen själv. Och vilken rätt hade han dessutom att bedöma denna människa så lättsinnigt och överilat? Vem hade bett honom vara domare? Och var det tänkbart, att ett väsen som Avdotja Romanovna skulle kunna överlämna sig åt en ovärdig man endast för penningars skull? Han måste alltså äga ett inre värde! Att han hade hyrt en sådan bostad åt sin fästmö, kunde väl knappast läggas honom till last. Huru skulle han kunna veta, vad det var för ett hus? fy, så nedrigt det var alltsammans! Och ruset, var det kanske en ursäkt? ... endast en dum ursäkt, som bara ännu mera förnedrade honom! I vinet ... är sanningen och därför hade också hela sanningen
