fyllbult, som hade blivit överkörd av en vagn. Denne mans dotter, en flicka, som är bekant för sin dåliga vandel, har han givit ungefär tjugofem rubel under förevändning att det skulle vara till begravningen, vilket förundrade mig mycket, alldenstund jag visste, huru mycket möda det har kostat er att få ihop denna summa. Jag nyttjar tillfället att betyga den aktningsvärda Avdotja Romanovna min synnerliga tillgivenhet. Er beder jag mottaga försäkringar om min vördnad.
Eder tillgivne tjänare.
P. Lushin.»
»Vad skall jag nu göra, Dimitrij Prokofjitj?» började
Pulcheria Alexandrovna nästan gråtande. »Huru skall jag kunna
föreslå Rodja att stanna hemma? I går fordrade han
hårdnackat, att vi skulle visa bort Peter Petrovitj, och i dag skola
vi visa bort honom själv! Han är just i stånd att komma, när
han får veta det, och hur går det sedan?»
»Ni bör helt och hållet rätta er efter det beslut, som fattats av Avdotja Romanovna», svarade Rasumichin lugnt.
»Ack, min Gud, hon säger ... Gud vet, vad hon säger ... hon talar inte en gång om för mig, vad hon har i sinnet! Det vore bättre, säger hon ... det vill säga, inte just bättre, men det vore, Gud vet varför, nödvändigt, att Rodja komme hit i kväll klockan åtta, på det att de båda få mötas här. Jag hade för avsikt att inte visa honom brevet och ämnade med er hjälp genom list förhindra hans ankomst ... ty han är så lättretlig. Jag förstår inte heller, vad det är för en drinkare, som är död, vad det betyder med dottern, och huru han kunnat giva henne alla dessa penningar, som —»
»Som det varit så svårt för dig, mamma, att anskaffa», tillade Avdotja Romanovna.
»Han var inte i fullkomlig besittning av sitt förnuft i går», svarade Rasumichin allvarligt. »Om ni bara visste, huru underligt han pratade i går på ett värdshus! I går kväll, då vi gingo hem, berättade han mig något om en död man och en ung flicka, men jag förstod inte ett ord därav. Dessutom var jag själv i går ...»
»Det är bäst, mamma, att vi gå till honom, och sedan kunna vi bestämma, vad vi skola göra. Det är också sent, klockan är över tio!» utropade hon och såg på sitt vackra, emaljerade guldur, som i en venetiansk kedja hängde vid hennes hals och icke alls överensstämde med hennes tarvliga klädsel.
»Det är säkerligen en gåva av fästmannen», tänkte Rasumichin.
