»Naturligtvis, mamma», svarade Avdotja Romanovna med eftertryck.
»Saken är alltså den», skyndade modern sig att fortfara, som om denna tillåtelse redan hade vältat en sten från hennes hjärta, »i morse fingo vi helt bittida ett brev från Peter Petrovitj såsom svar på, att vi hade underrättat honom om vår ankomst. Han skulle nämligen i följd av sitt löfte till oss egentligen i går ha tagit emot oss på bangården. Men i stället för att komma själv, sände han oss en tjänare med det besked, att han skulle följa oss till detta hus och lät säga oss, att han skulle personligen infinna sig hos oss nu på förmiddagen. Men så kom det här brevet som sagt tidigt i morse ... det är bäst, att ni själv läser det; det är ett ställe där, som oroar mig mycket ... ni finner nog ... och ... säg mig så öppet er mening, Dimitrij Prokofjitj! Ni känner Rodjas karaktär och skall därför bäst kunna giva oss råd. Jag vill bara säga er, att Dunja har fattat sitt beslut; men jag vet ännu inte, vilket beslut jag skall fatta ... jag väntade på er.»
Rasumichin öppnade brevet, som bar gårdagens dato, och läste följande:
- »Nådiga fru Pulcheria Alexandrovna!
Jag har äran meddela er, att plötsliga, oförutsedda hinder har avhållit mig från att taga emot er vid stationen. Jag sänder er därför till den ändan en pålitlig tjänare. Jag får också neka mig äran att besöka er i morgon bittida på grund av ouppskjutbara göromål i senaten och för att icke störa återseendet mellan er och er son. Jag skall därför ha äran att besöka er i er bostad i morgon afton klockan sju för att hälsa på er. Men jag tillåter mig att tillägga den enständiga och tvingande bönen, att Rodion Romanovitj icke är tillstädes vid vår sammankomst, emedan han har förolämpat mig på ett exempellöst ohövligt sätt, då jag besökte honom i går och emedan jag dessutom skulle vilja utbedja mig en nödvändig och utförlig förklaring angående en viss punkt, om vilken jag önskar höra ert eget utlåtande. Jag har härmed äran att göra er uppmärksam på, att jag, om jag, oaktat min bön skulle träffa Rodion Romanovitj hos er, då skall bliva nödsakad att genast begiva mig bort igen, då ni får skylla er själv för följderna. Jag meddelar er detta under den förutsättningen, att Rodion Romanovitj, som i går, då jag besökte honom, tycktes vara mycket sjuk, två timmar senare syntes vara alldeles återställd och att han, då han alltså redan kan gå ut, också kunde besöka er. Jag har med egna ögon övertygat mig därom, då jag såg honom i huset hos en döende
