rocken har hamnat på krogen vid egyptiska bron ... i stället har jag fått den här trasan... och... nu är alltihop förbi!»
Marmeladov slog sig med knytnäven för pannan, bet ihop tänderna, slöt till ögonen och stödde sorgset armbågarna på bordet. Men minuten därefter förändrade sig hastigt hans ansikte och med en min av hycklad slughet och låtsad fräckhet såg han på Raskolnikov, började skratta och sade:
»I dag var jag hos Sonja och tiggde pengar av henne för att fördriva kopparslagarna, he, he, he!»
»Och gav hon dig något?» ropade en av de nyss ankomna och började skratta med full hals.
»Se här, den här flaskan är köpt för hennes pengar», svarade Marmeladov, i det han uteslutande vände sig till Raskolnikov. »Trettio kopek stack hon åt mig med egna händer, hennes sista, det var allt, vad hon hade, jag såg det själv... ingenting sade hon, såg blott stillatigande på mig... Så sörjer och gråter man inte här på jorden över människorna, men endast däruppe; inte en förebråelse, inte en enda förebråelse, och det smärtar mera, långt mera! Ja, trettio kopek, och hon behöver dem dock så väl själv, inte sant? Tror ni inte det också, min bäste herre? Hon får ju lov att hålla sig så ren och snygg som möjligt; och denna renlighet, just denna renlighet, ni förstår mig väl, kostar pengar! Begriper ni? Nå, och så behöver hon pomada, ja, ovillkorligt, och stärkta linnen... fina, särdeles prydliga stövletter för att kunna visa sin lilla fot, när det gäller att komma över en vattenpuss. Fattar ni, min herre, fattar ni, vad en sådan renlighet vill säga? Nåväl, och jag, hennes egen far, har nu tagit dessa trettio kopek från henne för att svira opp dem! och jag svirar... och har redan svirat opp dem!... Vem vill nu hysa medlidande för en sådan som jag? Gör det er ont om mig, herre, eller ej? Säg, herre, har ni medlidande med mig eller ej? he, he, he, he!»
Han ville fylla på glaset, men där fanns inte mera, flaskan var tom.
»Det vore just värt att ha medlidande med dig», sade värden, som ånyo hade närmat sig.
Skratt och skällsord ljödo. De, som hade hört på, skrattade och begabbade, de andra likaledes, men endast på grund av den avskedade ämbetsmannens yttrande.
»Känna medlidande? Varför skulle man känna medlidande med mig?» skrek Marmeladov plötsligt, i det han reste sig och hänförd sträckte ur handen, som om han endast väntat på detta ord, »varför skulle man ha medlidande, säger du? Ja, det finns sannerligen intet skäl att hysa medlidande med mig! Korsfästa mig skall man, korsfästa, men inte ha medlidande!
